Gårdagens envetna regn är som bortblåst. Sol och vind. Tar en tidig start för att möta Augustine. Det är Fredrik Gustafsson, bördig från Jörlanda mellan Kungälv och Stenungsund, tillsammans med låtskrivarpartnern Rasmus Björnson med band, som drömt om sedan då det började för bara några år sedan att få stå på Way out West just på Linnétältets scen.

Jag såg Augustine för två år sedan på festivalen, men då på Höjden. Ett försiktigt framträdande. Försiktigheten i musiken är kvar. Fredrik Gustafsson sjunger med spröd, ljus röst till spröd, pulserande, melodisk musik. Vackert och ibland påminnande om China Chrises – det brittiska bandet som hade sitt genombrott och storhetstid på 80-talet. Lättsamt och effektivt. Bas, gitarr, keyboard och samplade trummor. det sistnämnda lite synd. Jag tror att musiken skulle bli mer dynamisk med en trummis i bandet. Sedan 2022 är Fredrik Gustafsson mer självklar på scen utan att spraka och gnistra. Han förlitar sig på sin fina röst och står stadigt där han står iklädd i sin snygga, vita kostym i crepetyg där inte ett pressveck har krusats.

Way out West utmanar inte sällan sin publik med musik från länder som sällan får chansen att visa upp sig. Kanske skulle Arooj Afirab platsa bättre på Clandestino, den kreativa och på alla sett och vis fantastiska festivalen i Göteborg som företrädesvis hålls i juni. Men pakistanskans musik bjuder på en stilla stund även från Azalea-scenen. Hennes musiker är skickliga, följsamma och lekfulla… ja, till och med jazziga till hennes mjuka sång, som framförs närmast blygt.

Det blir med andra med andra ord en stilla start på dagen. Även om Linn Koch–Emmerys gitarrock bryter tystnaden på Höjden. Jo, det larmar och står i, även känslomässigt i låtarnas texter. Men är egentligen även detta återhållsamt. Stockholmskan tar aldrig i från tårna, låter musiken vara frän, men är i rösten vän. Det låter ok men blir aldrig drabbande.

Som Hajen hörde jag Amanda Bergman för första gången. Då i Annedalskyrkan under Way out West (en scen som kommit tillbaka med flera fina akter i år). Hon var en kommande sångstjärna och det var lätt att fängslas av hennes röst. Det har ju gått uppåt framåt för hennes sedan dess. Etablerad i flera sammanhang, bland annat i Amason. Men det bandet, trots att jag hört dem live flera gånger och försökt ta in musiken, har inte kört rätt i min själ. Men här, utan det skymmande, märkliga spektakel till scenografi som just Amason hade på Flamingo-scenen för två år sedan. Nu är hon ensam med sitt band. Inga märkvärdigheter. Bara Amanda Bergman, hennes röst, musik och ett återhållsamt komp med ett fint driv. Ironiskt nog förklarar hon att hon ska spela två ballader, där skillnaden i uttryck och tempo egentligen bara är hon skalar av instrument. Hon briljerar med sin karaktäristiska röst. Musiken är en smekning över en sårig kropp. Mycket ömsint. Men, herregud, om man har behov av att prata, gör då det ute i solskenet och inte i Linné-tältet. det konstanta sorlet störde den fantastiska och innerliga konsert.

Det händer att man springer på föräldrar som man känner. Deras barn har gjort musik som de är sprängfyllda av stolthet över. Man lyssnar och nickar lite medkännande, för det är en bit till att det är bra. Jag känner Jimmy Lagnefors sedan 80-talet, som musiker och fotbollsspelare (vi har spelat i samma klubb, legendariska Pusher BK). Likaså filmproducenten Lena Rehnberg, som var bästis med min första flickvän, som jag var tillsammans med i fem år med från 1978 och framåt. Deras dotter Stella har beretts plats på Höjden med föräldrarna på plats – mamma i publiken, pappa på scen – och med farmor Sonja i publiken. Ja, för att göra kotteriet än stramar jobbade jag med henne på GT de sista åren på 70-talet och in i 80-talet.

Lyckligtvis duckar Stella, med artistnamnet Stella Explorer, från ovannämnda exempel. Hon är en talang och nominerades till framtidens artist vid P3 Guld 2023, nominerades i kategorin årets nykomling på Grammisgalan förra året och tilldelades Skap:s pris 2022. Det finns med andra fog för att kalla henne talang och hon har tagit steg för varje gång som jag har sett och hört henne.

Första gången, på VIP-området på Way out West var en flummig katastrof som jag helst förbiser. Kanske inte mest för hennes insats utan för den musikaliska inramningen. Andra gången var vid hyllningen på Pustervik av Musik utan Gränsers grundare Bruce Emms efter hans död augusti 2022. Nu i våras var hon återigen på plats för att fira just Mug 50 år och gjorde en bländande version av Cues ”Burnin'”, den svenska storsäljaren från 1997 (skrev om det här).

Nu är det med basist, trummis och gitarr. Stella sjunger, spelar gitarr och keyboard. Hon rör sig elegant mellan genrer, söker sig i musiklandskap och driv. Växlar mellan Dire Straits lätthet och Sades innerlighet, men hamnar ogenerat i elektroniska ljudlandskap med drum’n’bass-driv. Mycket snyggt. Precis som hennes sång. Det märks att hon vill utforska musiken, men också att hon vill sätta sin egen signatur.

Den här gången blev det ingen ”Burnin'”, men väl en stark och egen version av Ted Gärdestads ”Helena”. Inte så långsökt som man kan tro. Mamma Lena var producent för filmen ”Ted”. Pappa Jimmy jobbade med musiken. Och Stella själv hade rollen som musiker i filmens Teds band. Stella Explorer gjorde intryck på Höjden, men har mer att ge. Jag ser fram emot det.

På väg. Stella Explorer vill utmana och utforska med sin musik. Foto: KAI MARTIN

North Carolina-bandet Wednesday tog över på Höjden med sin grungeosande rock. Bandet har en spännande sättning med Xandy Chelmis på lap steel guitar, fräckt distad och något som ger musiken ett eget sound. Om grunge är ramen som gruppen, med sångerskan och gitarristen Karly Hartzman i fokus, jobbar inom rör sig musiken inom ett mycket rikare spektrum. Ibland blir det inte alltid som bra, som en countrypastisch med tillhörande falsksång. Men det är ett band som rör om, även om det tar en stund innan medlemmarna inser att de har ett jobb att göra.

Jag passerade norska Susanne Sundfør, stannade en stund för hennes eklektiska musik som omfamnar så mycket. Men den nådde aldrig in till mig.

Peggy Gous dansfest som EDM-dj på Azalea-scen berörde mig inte ett skvatt. Istället blev det tid för rast, vila och lite fika. På Flamingoscenen riggades det för WoW:s mest överraskande spelning: Benjamin Ingrosso. Jo, förvånade miner när den svenske artisten skulle avsluta sin månadslånga turné i Slottsskogen. Framför allt efter att han kvällen innan spelat inför 30000 på Stockholm Stadion.

Inledningsvis är det förvånansvärt lite tryck framför scen. Men med fem minuter kvar är den bilden helt förändrad. Alla är där!

Det börjar i röd, svalesosande rök innan Benjamin Ingrossos entré. Det är med full ställ. En enorm trappa att göra komma in på scen från eller posera på. Ett tajt, svängigt, funkigt band med sångerskor. Benjamin Ingrosso tar plats. Möter sin publik och har ett snyggt tilltal, är personlig, rolig och ömsint. Han är en skicklig låtskrivare, en vass sångare och få kan som han sjunga vemodspop så att det berör in i själen.

Med bättre koreografi, fler dansar kan han komma upp i Danny Saucedo-klass.

Imponerande. Benjamin Ingrosso imponerar med sin show. Foto: KAI MARTIN

Showen är dynamisk. Från intensiv till intim. På catwalken finns ett piano där Benjamin Ingrosso möter sin publik nära. Det blir ballader och om det är något han kan så är det det. Han har ett långt, varmt tal till sin nyss bortgången morfar Hans Wahlgren som introduktion till ”Det stora röda huset”.

Han kan utan problem stärka ut i Queen-bombasm och lättsam pop i eleganta ”Tror du han bryr sig?” för att i nästa ögonblick i ”Allt det vackra” låta som Ted Gärdestad utan för att en sekund förlora sin egen identitet. Det är skickligt. Och han växlar lika sömlöst mellan engelska och svenska, även om innerligheten är större på det egna språket.

Showen, för det är det mer än en regelrätt konsert, spänner blott över 15 låtar. Visst kunde han fått mer spelutrymme och gärna inkluderat charmiga ”Dancing on a sunny day”. Men… Benjamin Ingrosso imponerar och showen med musik, arrangemang, ljus och de intensiva, färgsprakande skärmarna i bakgrunden är grandios. Ullevi nästa?

Konstrasten mellan Benjamin Ingrossos kärleksbudskap och intensivt varmt show kan inte blir större än då Fever Ray tar över. Karin Dreijer, som är uppvuxen i Änggården bara femhundra meter från Azalea-scenen, skapar vass scendramatik. Två dansare/sångare kantar, en slagverkare och keyboardist/blåsare som backning för denna spektakulära, djupt mörka och vassa show. Dreijer själv är i karaktär som en Trump-nisse, en lismande bilhandlare du aldrig skulle köpa en bil av eller en figur värdig att konkurrera i ondska med Joker. Det är hotfullt, elakt, naket, starkt och uppfodrande.

Musiken, elektronisk och strikt arrangerade, pockar på ständig uppmärksamhet, är karaktäristiskt Fever Rays och drabbar. Precis som kvinnorna på scen som, på samma sätt som ”bilförsäljaren”, erbjuder tjänster som du aldrig skulle våga tacka ja till.

Fever Ray på scen är farligt, spännande, satiriskt, gränsöverskridande och laddat. Snygg scenkonst med häftig, suggestiv koreografi. Men samtidigt tror jag att det här är en konsertupplevelse som blir än starkare med fyra väggar, golv och tak som inramning. Som på Gothenburg Film Studios tidigare i år.

The National utgjorde festivalens final – åtminstone i Slottsskogen. Men då hade orken sinat för min del. Jag får återkomma efter att ha tagit del av TV4:s utmärkta sändning.