Det tilltagande regnet på morgonen ökade i styrka och släckte mina ambitioner att ta på mig mitt regnställ, mina stövlar och en rejäl keps för att utmana. För musiken. Mot musiken. Det blev, erkänner jag, först OS därefter från tv-soffan, där irländskan Maisie Peters fick inleda denna min andra Way out West-dag.

Hon gör musik som blandar emopop som Paramore med Zara Larsson, är charmig som få. Hon kommer in en smula sent iklädd regnkappa och med ett paraply inför en tapper, men gles skara fans. Förutom krångel med teknik, ger hon och bandet (bas/gitarr, trummor, keyboard/kör) järnet till bakgrundstejeperna. Ett ljus i mörker och ihållande regn.

Med andra ord kom jag att missa Annika Norlin och Jonas Teglund. Jag har inte sett henne sedan Way out West startade 2007, då jag blev förtjust. Men just då var regnet som värst. Jag iddes inte. Tack och lov för Peter Birgerstams bilder, som fångar några av de akter som jag skulle sett, som just Annika Norlin, Blondshell, Alvvays och Goran Kajfes Tropiques.

Missat. Band och artister som jag inte förmådde mig att komma iväg på: Annika Norlin och Jonas Teglund, Goran Kajfes Tropiques, Alvvay och Bombshell. Tack Peter Birgerstam för bilderna.

Nu är det ju så med festivaler, att detta rika smörgåsbord förmår ingen att äta allt av. Torsdagen missade jag, eller valde bort, El Perro Del Mar, en favoritartist bördig från Kållered. Men en midnattsmässa i Annedalskyrkan med henne mäktade jag inte med.

När jag nu denna andra dagen kommer till Way out West är det för diskofeber. Jessie Ware underhåller med ett friskis och svettis-pass till intensiv disco med två manliga dansare och lika många körsångerskor som manar på. Det är kitschigt, glittrigt, erotiskt tramsigt och underhållande. I Linnétältet bjuder franska L’impératrice med intensiva sångerskan Flore Benguigui en färgsprakande show i samma genre. Men tältet är till bristningsgränsen fylld, så det blir på distans som det äventyret får tas in.

Disco. Dansfest och show bjöd Flore Benguigui i L’impératrice och Jessie Ware på var sina scener. Foto: PETER BIRGERSTAM

Höjden är en liten men naggande god scen. Dessvärre har publiktillströmningen på senare år gett att det är hart när omöjligt att få sig till livs de som spelar där, om man inte är ute i god tid. Jag missade, slarvigt, the Last Dinner Party förra året. Deras debutalbum ”Prelude to ecstasy” från i år håller jag som det hittills bästa 2024.

Så när mitt sällskap och jag ska se Nation of Language, New York-bandet som visar sig vara en syntpoptrio med brittiska förtecken. Ja, inte för att sångaren Ian Richard Devaney, keyboardisten Aidan Noell och basisten Alex MacKay inte är från Det Stora Äpplet. Utan för att musiken är så oerhört brittisk, som kommen från det tidiga 80-talet. En korsning av Ultravox kring ”Vienna”-tiden, Erasure och Bronski Beat och Joy Division. Är det möjligt…? Ja. Ian Richard Devaneys flyende, ljusa stämma vilar på denna musik, som är fylld av ljud, nätta melodier och manande beats. Det är charmigt och intagande. Aidan Noell, som verkar vara kär i bandet musik, som bjuder på ett konstant leende då hon sjunger med även då hon inte körar… ja, då kan man inte annat än att falla pladask för denna trio.

Gruppen har också haft sina problem inför Way out West-spelningen. Dels med en gitarr, som Musik utan Gränser, musikaffären på plats på festivalen, fick låna ut. Dels sjukdom, som tvingade Ian Richard Devaney till två dagars sjukvård på sjukhus. Han hyllade den svenska sjukvården och sa tacksamt att i USA hade han fått betala dyrt för densamma.

Oskar Linnros har jag inte sett sedan han spelade på Way out West sista dagen ut 2017. Då blev jag förtjust. Det handlade om positiv pop med soul- och rap-förtecken. Snyggt ihopsatt och med ett snyggt tilltal som attraherade. Nu var det dags igen för mig. Och dags igen för Oskar Linnros, som inte stått på scen på länge. Det låter bra, tilltalet är ungefär detsamma. Men han har för mycket att säga mellan låtarna och konserten – med inslag av både Bo Kaspers Orkesters ”Undantag” och Veronica Maggios ”17 år” – går över alla gränser.

Klockan nio börjar Pulp. Först åtta minuter senare inser Oskar Linnros att han bör sluta. Otroligt dåligt både från hans håll och från arrangörerna, som inte ströp konserten.

Pulp har jag inte sett sedan de gästade Way out West 2011. Dessförinnan… kanske var det Rondo 1996. Men definitivt på Lollipop, festivalen i Lida, söder om Stockholm med Broder Daniel, Paul Weller och Neneh Cherry bland de konkurrerande akterna. Jag ska erkänna att bandet har fallit lite vid sidan om vad jag gillade från britpoperan, även om jag gillar deras musik. Men med den i SVT visade dokumentären ”Vem dödade britpopen?” väcktes en djupare insikt om bandet. Kanske på tiden.

Pulp startar 21.00 sharp sin 550 spelning. Då har alltså Oskar Linnros inte slutat sin. ”This is what we do for an encore” är titeln på turnén som startade redan förra året. Bilder på skärmarna uppmanar till applåder redan till intromusiken och i uppstudsighet mot Linnros nonchalans, som från start fångar publiken. En charmoffensiv från 60-årige Jarvis Cocker och hans band, Sheffieldbördiga. De kan sin underhållning. De må se lät bedagade ut med en fåfäng 1,88 lång frontman i sina uggleglasögon, kritstrecksrandiga kostym och illa tonade hår, som för att dölja sitt gråa hår, i spetsen. Men showen är det inget fel.

Nostalgi…? Tja, kanske. Men Pulp gör sig relevanta med sin musik och bandet spelar varje ton, inte helt vanligt i dessa dagar.

Jarvis Cocker är energistinn, resten i bandet – runt samma 60 som han – är mer modesta i yvigheten. När han far omkring med fladdrande armar från den gängliga kroppen håller gruppen stramt samman musiken. Det är effektivt, manande och expansiv britpop med drag från Kinks och Steve Harley and Cockney Rebel. Jo, brittisk så det förslår och med en intellektuell ton från magister Cocker, som sträcker sig utanför Blur och Oasis.

Att favoriten Richard Hawley (se honom på Pustervik i november) gästar mot slutet är lite grädde på moset. Men dessvärre gör han inte något större avtryck.

Konserten blir en smula snöpt. Jo, bandet började prick när de skulle. Men vill visa snorvalpen Oskar Linnros att när det är slut är det slut. Efter bara två extranummer – Pulp har kört fler – inkluderat ”Common people”, denna mästerliga låt, är det slut 22.3… 1.

Pulp är pop. Möjligen 60 år, men Jarvis Cocker i Pulp vilade inte på hanen när bandet spelade på Azaleascenen. Foto: PETER BIRGERSTAM

Energisk. Jarvis Cocker stod aldrig still, förutom då han vilade i en fåtölj. Foto: KAI MARTIN

Fred Again följde som final Way out Wests andra dag i Slottsskogen. Men den EDM-inspirerade musiken fick jag till livs för några år sedan när han gästade Way out West. Likaså Slowdive i Linnétältet. Men öronen behövde vila. Så… jag nöjde mig, denna lätt snöpliga dag.