Det är över. Det är fatalt. Definitivt. Ett lag vinnare. Ett annat förlorare. Över hundra matcher har spelats. Gnuggandet genom slutspelet mot Stanley Cup-pokalen har skett från 16-delsfinaler i april till de två lagen som överlevt för finalen.

Förra året överraskade Florida Panthers de flesta med att gå hela vägen till final. Där orkade de inte stå emot ett både disciplinerat, spelskickligt och ohyggligt motiverat Vegas Knights.

I år visade laget att förra årets framgångar på isen inte hade varit förgäves. Furiöst och effektivt, med ett slags försvarsspel över hela banan och med en intensiv, tätt markerande forechecking slog de ut lag efter lag. Ja, finalserien mot Edmonton Oilers blev initialt en defilering där Panthers omedelbart ryckte från till en ”betryggande” 3–0-ledning i matcher. Allt var klart. I princip.

Laget stod på huvudet och mest målvakten Sergei Bobrovsky, som trots sina snart 36 år visade prov på en enastående rapphet och framför allt vighet. Han tog allt och ställde motståndarna i förtvivlan.

Men… Oilers gav aldrig upp. Match fyra vanns. Match fem vanns. Match sex vanns. Plötsligt stod avgörandet i Florida Panthers hemmarink. En magisk game seven, alltså. En dröm för oss hockeynördar. Vi som förstår att uppskatta spelet oavsett tid på året, klockslag på dygnet. Nu skulle vi få lön för mödan efter nattimmar med ishockeyn. Säsongen skulle krönas efter uppvärmning med svensk slutspels- och kvaldramatik, inledande Stanley Cup-slutspel och VM.

Nu skulle dessa sportens ingenjörer, som räknar ut vinklar och vrår, anpassar handling efter fart, som avgör hastighet på skott och passning utefter situation i de mest pressade situationer. Dessa yrkesmän som också är fantasifulla som poeter, som innehar improvisationens spontanitet när det hettar till som mest, som jazzmusiker, som freestylandet i hip hop. De som också kan manglar som de tyngsta metalbanden, skoningslöst, effektivt, med en ”dödlig” precision.

Det är vackert.

Efter sex stenhårda dueller lag mot lag var det framme vid det definitiva avgörandet. Florida stukat efter Oilers tre raka vinster. Vågskålarna var till bredden fyllda. Vad skulle avgöra detta gastkramande, jämna drama?

Skulle målvakterna göra det. Ryssen Bobrovsky, han som vacklat de senaste matcherna? Stuart Skinner, Edmontonsonen, som varvar högt och lågt, men ändå hittat ett vinnande koncept åt sitt lag (undantaget spelet bakom kassen där han är märkligt ostämd i förhållande till sina lagkamrater, som om ingen vet vad som ska ske)? Eller giganterna Connor McDavid Leon Draisaitl, den kanadensiske superstjärnan och lagkapten och den tyske giganten, som tillsammans öst in poäng under säsongen? Eller Floridas svenska spelare – backarna Gustav Forsling och Oliver Ekman Larsson plus defensive forwarden Kevin Stenlund?

Vinnare och tröstare. Sergei Bobrovsky lyfter, välförtjänt, den över 16 kilo tunga Stanley Cup-pokalen efter att tidigare fått trösta sin motståndare Stuart Skinner i Oilerskassen.

Det blev en fartfylld, men samtidigt tillknäppt tillställning. Inledningsvis var Florida det dominerande laget tillbaka i det spel som var så framgångsrikt i de tre första matcherna. Så skulle Carter Verhaeghe få möjligheten där Oilers precis klarat av spel med en man mindre. Bortglömd framför Stuart Skinner kunde han tämligen enkelt styra in 1–0 i femte minuten. Men blott två minuter senare kontrade Matthias Janmark snyggt in kvitteringen. Skulle det bli proppen ur?

Nej, vågskålen balanserade snyggt i fortsatt matchdramatik, men inte till någons fördel. Chanser fördelades, men fortfarande utan att Connor McDavid eller Leon Draisaitl syntes något nämnvärt. Till det spelade Florida alltför noga, ledda av den finske lagkaptenen Aleksander Barkov, som åter funnit sina defensiva kvaliteter i sitt spel över hela banan.

Så avgörs det hela. En närapå-chans för Oilers blir en kontring för Panthers där Sam Reinhart, notorisk prickskytt men utan framgång i de tre senaste matcherna, effektivt skjuter ett skott strax innanför tekningscirkeln i 36 minuten. 2–1 och Stuart Skinner kommer gräma sig hela sommaren och en bit in i nästa säsong. Det var ett skott som han skulle räddat.

Resultatet höll sig. Oilers saknade, märkligt nog, tillräckligt med soppa i tanken. Panthers hade klös nog att riva tillbaka för lagets första Stanley Cup-trofé. Säsongen är över. Så även min (spelade i torsdags).

Nu får dessa hockeyns ingenjörer lägga mätverktyg och kalkylatorer åt sidan, låta kropparna vila efter finlir och grovarbete för en välbehövlig semester innan försäsongen drar igång. Stanley Cup-bucklan ska få färdas runt till spelarnas hemstäder, som Tingsryd, Tumba och Linköping. Stort så.

Och stort också att Edmonton Oilers utmanade så starkt. Glöm inte lagets hopplösa bottenläge i november, där tränarbytet Kris Knoublauch tog över och vände på kuttingen efter kräftgången. Har han skapat ett vinnande lag som kan utmana även om 2024/25-års säsongs Stanley Cup…? Ja, kanske till och med vinna, så som Florida förvandlade förra årets finalförlust till årets vinst?