Konsert:

PETER JÖBACK

!!!

Draken Live, Göteborg.

Publik: Nära nog utsålt.

Bäst: Rösten, som är jublande vacker.

Sämst: Jag skulle önskat mer svärta och smärta i arrangemangen.

Fråga: Ska verkligen Peter Jöback fasa ut ”Guldet blev till sand”…?

”Jag är 53 får och jag gör faktiskt som jag själv vill.” Jo, orden är Peter Jöbacks. Visst är det härligt. Visst är det en befriande insikt. Att som plus 50 år inse att man är sin egen härskar över det liv man har. Nej, det är inte alla förunnat. Peter Jöback kan själv skriva under på det. Inte bara har han haft en strid med sig själv och andra, levt med förväntningar och krav, har blivit utsatt för övergrepp och dessutom tvivlat över sin sexuella identitet. Han, med det vackraste av utseende och med den skönaste av röster, som nått framgångar inte bara nationellt utan också internationellt.

Ja, vid sidan av scenen vet vi väldigt lite om vem människan i strålkastarljuset är. En del transformerar mörkret till scenkraft och låtskrivande till något nödvändigt.

Peter Jöback har inte gömt sig bakom sin talang, men inte vågat se mörkret i vitögat. Men på den här sidan millenniet har han tagit steg. Vågat mer och mer. Blottat sig själv i rollerna har gjort på scen och hittat näring till styrka – både som artist och i sig själv i den privata sfären.

Det är en balansgång. Att våga vara öppen, ha ett personligt tilltal, inte bara beröra med sång och musiken utan också med dess innehåll mellan raderna och i känslorna.

För mig är det ställt utom allt rimligt tvivel att hans röst tjusar, om än inte alltid förför. Men med blottläggandet kommer också trovärdigheten.

Nu är han aktuell med sitt nya album ”Atlas”, som kanske inte helt ritar om kartan beträffande Peter Jöbacks musik. Men som tillsammans med låtskrivarpartners som britterna Kathlyn Williams och Ed Harcourt (som också producerat albumet) hittat nya, outforskade rum för mannen med den gyllene strupen. Det är en ny utmaning för honom, som han antar med glans. David Bowies och Elton Johns gränslöshet bredvid Rufus Wainwright likaledes teatrala och storvulna skapande har tjänat som inspiration. Och om Peter Jöback här inte når stjärnorna, så är han ändå uppe i himlen.

Med tre exklusiva konserter under våren visar Peter Jöback delvis upp denna hans nya sida.

Ja, på Draken Live (den vackra biografen med utsökt akustik i Folkets hus) bjuder han på låtar med tonvikt på just musiken från ”Atlas”. Det blir en kväll med storytelling, som för att visa att han är en singer/songwriter som har en berättelse att förmedla i var och en av de låtar som bjuds. Som om han i den nya musiken söker ett slags försoning med sin historia, sitt mörker och sina demoner. Ed Harcourt kommer in och gästar (ett av hans tre framträdande i Göteborg/Mölndal under dagen) och visar upp på ett fint broderskap i artisteri.

Över en och en halv timme får man sitt lystmäte som Jöback-fan (om man nu tillåter honom att vara just så generös med sitt nya material som han är). Ed Harcourt är inte den ända som gästar. Dominique, dotter till Lizette Pålsson, kommer också in som snyggt matchande duettpartner i blandat annat ”Wicked game”. Och bandet pulserar skickligt genom konserten olika, pulserande känsloryttringar.

Han är personlig, inbjudande och nära publiken. Håller sig till manus, men spårar livfullt ut, tappar bort sig och glömmer exempelvis bort ”Guldet blir till sand” i ordinarie låtlistan. Men räddar hem det snyggt med att placera den som första extranummer.

Det blir charmigt, varmt och på samma gång skickligt. Men jag skulle önska att den där smärtan och svärtan som finns i det nya materialet också skulle höras lite mer. Så blir, märkligt nog, ”Guldet blir till sand” i sitt (som Jöback själv kallar det) ”In the ghetto”-arrangemang just det.

Märkligt, skriver jag. Jo, för Peter Jöback berättar att denna hans genombrottslåt, som har betytt så mycket för honom, har han börjat växa ifrån. Begripligt, på ett sätt. För här finns publikens förväntan på att få höra denna eviga favorit mot artistens vilja att gå vidare. Att visa nya sidor av sig själv.

Men jag tänker också: han är 53 år och kan göra som han själv vill. Som att sätta denna låt i en äldre mans perspektiv, som en hågkomst över en svunnen, plågsam tid. Det som den i detta spännande arrangemang just blir.

Peter Jöback, Draken Live, 19 april 2024, låtlista:

1. Är det här platsen?
2. Begin to end.
3. Atlas.
4. Finger on the trigger.
5. Spellbound.
6. Jag har dig nu.
7. Little by little
8. Frihetsklockan (Bod Dylans Chimes of freedom i svensk tolkning av Tomas Andersson Wij)
9. The game (med Ed Harcourt som gäst)
10. Violence of the rose (Ed Harcourt solo)
11. Modern man (med Ed Harcourt)
12. Stockholm i natt
13. Wicked game (Chris Isaacs låt, här med Dominique som duettpartner)
14. Punch drunk (duett med Dominique)
15. Gravity
16. Surrender to this love
17. Guldet blev till sand (extranummer, men låten skulle har gjort innan Surrender to this love i ordinarie set)
18. Börja om från noll

Bandet:

Anders Hedlund, trummor, Rickard Nilsson, keyboard och sång, Marcus Olsson, keyboard, akustisk gitarr, sång och saxofon, Ola Gustafsson, gitarr, och Charlotte Centervall, bas, akustisk gitarr och sång.