När jag vaknade för 17 år sedan, torsdagen den 19 april hade jag verkligen inte en susning om hur mitt liv skulle te sig. Jag var mitt uppe i en hockeyturnering med rekreationshockeygänget Uppbackarna, som mötte såväl internationellt som internationellt motstånd. Första matchen mot kanadensiska laget Oshawa gav storstryk, 8–0 i baken och vi spelade som yra höns. Men vi kom trea, snodde en bronspeng i vår grupp i denna turnering som var något av ett VM för glada amatörer som förstått att det finns ingen åldersgräns för att spela hockey.

Men jag var också, sedan ett år tillbaka, skild. Längtade efter någon att dela mitt liv med. Eller kanske främst någon vuxen att göra något med vid sidan om mitt jobb och plikterna som far med två söner varannan vecka och åldrande föräldrar som krävde sin tillsyn.

Jag hade varit inne på sajten Match.com utan framgång och kände att det, lätt stukad, var dags att dra sig ur, slicka såren och bida min tid då jag faktiskt fick ett svar. Om än att det dröjde.

Inför påsken, som var en bit in i april det året, hade jag skickat en intresseförfrågan om att dejta en kvinna på 38 år. Kanske en övermaga förfrågan, för jag var ju då 50 år. Men hon attraherade och jag undrade om vi inte kunde ses på en fika.

Det var min strategi. En fika, sitta en stund och prata, stämma av, se varandra, känna efter om det var något att bygga vidare på. ”My aim was true”, för att travestera Elvis Costello.

Jag. Fick. Inget. Svar.

Elller… det skulle alltså dröja.

Först annandag påsk kom det. Visst. Vi kan ses. När? Var? Hur?

Jag förslog Da Matteo i Victoriapassagen, inte långt från mitt jobb på GT. Tid. 14.00. Torsdag 19 april.

Taget.

Så fortsatte veckan. På tisdagen den 17 april startade hockeyturneringen med mängder av deltagande lag från hela världen.

Torsdag 19 april 2007 14.00 och någon timme fram var däremot vikt för denna min dejt.

Jag stod där i portvalvet in till Victoriapassagen på Södra Larmgatan och väntade. Solen sken på en blek aprilhimmel. Kanske var det en smula kyligt, som idag. Klockan blev två. Ett sms som att hon skulle bli sen. Så ser jag henne, som jag tror är hon jag ska träffa, långsamt släntra förbi hörnet på Biopalatset och nedför Södra Larmgatan.

Hon kommer till mig. Jag sträcker ut min hand artigt, hon är på väg in i en kram, som aldrig blir av. Vi presenterar oss för varandra. Går in på Da Matteo för en kopp kaffe och pratar i en timme innan det är dags att bryta upp. Jag får skjuts nära nog hem. Hon ska till Mölndal, släpper mig utanför psyket på Sahlgrenska och jag tar genvägen in i Botaniska för att komma hem.

Vi har redan beslutat att vi ska träffas igen.

Vi har inte slutat med det. Vi ses om och om igen. 13 december 2011 14.15 frågade jag om hon ville gifta sig med mig. 22 september 2012 blev vi ett äkta par. Jag slutar aldrig förundras över vilken tur jag har haft i kärlekens lotteri. Jag tröttnar aldrig på henne. Hon som är mitt liv, min klokskap, min äventyrerska, min utmanare, min reskamrat, vän och innerliga kärlek.

Tack för att du sa ja till att fika. Tack för dig och för att jag får leva med dig. Till döden skiljer oss åt.

Älskar dig, Z.