Jag erkänner. Efter 57 minuter i onsdagens match förra veckan tyckte jag att det var läge för Frölunda att lämna WO till Skellefteå. Göteborgslaget saknade spets, spelet haltade både i försvar och anfall. Studsarna var inte med, något som oftast beror på avsaknad av både skärpa och energi. Toppspelarna hade inte blandats samman för den där kemin som krävs för att utmana i en semifinal.

Den beryktade fysiken var som satt på vänt, stabila spelar föll omkull och laget tappade i både markering och i initiativ (det som så populärt kallas momentum). Inte ens Lasse Johansson var helt på tårna (trots noll insläppta då).

Så kom då det där målet 57.45 när Tom Nilsson vackert gav det förlösande 1–0-målet, som med två sekunder kvar drygades ut till 2–0 genom Max Friberg. Pust! 2–1 i matcher istället för svåra 3–0.

Ja, det var beundransvärt att ta sig igenom den snåriga kvartsfinalserien mot Leksand. Men Skellefteå är ett vassare lag och har så visat genom hela säsongen när Frölunda åkt berg- och dalbana formmässigt. De två första matcherna visade ju på det. Frölunda orkade inte och i match tre kändes det definitivt som laget var ute ur spelet.

Men de har krånglat sig tillbaka. Fredagens galna match, den andra i Scandinavium i matchserien, var ju fullkomligt sanslös med två lag som inte bara bytte chanser – och mål – med varandra. Det var ju dessutom dramatik och underhållning på ett sätt man sällan skådat i ett slutspel. Christian Folins prickskytte i egen kasse (som gav 4–6 i Skellefteås favör), mål av både junioren Albin Sundin (5–6, hans första som A-lagare) och Mikael Ruohomaa, som gav kvitteringen med knappt två minuter kvar för att förre Frölunda-spelaren Andreas Johnson skulle avgöra på övertid. 3–1 i matcher till Skellefteås fördel.

Så spelar Frölunda sin bästa hockey i söndagens match. Åtminstone i två dominanta perioder. Den där eftersökta kemin fanns där. Hockeyn lekte som livet självt. Men det är inte division 4-hockey det handlar om. Det var en period kvar. Minst. Då kliver Skellefteå in med all sin kompetens och vilja. Den där 3–0-ledning som Frölunda omfamnade blev till onödiga 3–3 och förlängning. Den här gången kunde Frölunda dra det längsta strået då Linus Högberg efter en halvt spelad övertidsperiod kunde överlista Linus Söderström i Skellefteåkassen. Så 3–2 i matcher.

Men skulle Frölunda orka i match sex? Ny vinna eller försvinna-match. En ny kniven på strupenmatch.

Jo, tack. det bäddades för ett nytt drama där de förhoppningsfulla litade på historien då Frölunda vände ett 3–1-underläge i finalserien 2017 till vinst. Gick det då går det nu. Det är ett resonemang som en hockeyledning värjer sig emot. Då är då. Nu är nu. Men tydligen hade Frölundas materialare fyllt på med rätt tändvätska för det blev en omgång som hette duga.

Ja, Frölunda hade förtvivlat svårt att få flyt i spelet .Skellefteås spelare är otroligt skickliga på att störa motståndarna och kan gnugga på rejält både defensivt och offensivt. Men när Andreas Johnsson fick matchstraff efter blott två minuter – en smula ironiskt eftersom han i första matchen klagade på att Frölundas spelas gick hårt på knä i något slags avsikt att skada (stämde inte) – ändrades förutsättningarna till Frölundas fördel.

Nej, laget kunde inte utnyttja övertaget i fem minuter powerplay. Inte heller nästa gången i perioden eller när Skellefteå drabbades av utvisning i periodens slutskede. Men när andra perioden startade rullade Frölunda igång effektivitetsmaskineriet med framgång. På rent Ryan Lasch-manér förvaltade Max Friberg Malte Strömwalls pass för att i sin tur snabbt spela in till David Edstrom, som pricksköt à la Joel Lundqvist. 1–0 till Frölunda efter lite drygt en minut. Ett resultat som skulle stå sig perioden ut med ett Frölunda som dominerade.

Men i tredje perioden flyttade Skellefteå fram positionerna. Fram trollades en situation där Jonathan Johnson (ja, den Frölundafostrade forwarden, släkten är värst) kunde kvittera.

Nu tappade inte hemmalaget konceptet för det utan trummade på. Henrik Tömmernes snurrade i en offensiv raid bort Skelleteåförsvaret och kunde elegant passa Max Friberg som med sitt hundrade mål i Frölundatröjan åter kunde ge sitt lag ledningen. När sedan David Edstrom elegant frispelade målskyttekungen Jere Innala avgjordes tillställningen. Iskallt, med två och en halv minut kvar, lurade han Linus Söderström till en liten tillräckligt stor glipa mellan benskydden för 3–1.

En ny underhållande och grinig match som doftade friskt av slutspelshockey, som alltså gav Frölunda segern.

Inget talar för att matchen på torsdag kommer bli annorlunda.

Nu har vi alltså 3–3 i matcher och Frölunda övertygar, om än inte till hundra procent. Laget visar på en moral som imponerar. De gnuggar vidare och det spel som jag tycker att laget har saknat börjar killarna nu hitta till.

Vem som vinner? Det törs jag inte sia om. Men jag är glad att Frölunda inte lämnade WO.