Han hade precis lagt av Broder Daniel då jag både upptäckte och mötte bandet första gången. Den grupp människor som tycktes uppfödda på sturm und drang, på myten om rock’n’roll, men som också som få andra fångade den tidsanda i desperation där någonstans i mitten av 90-talet.

De, och han, var då kring 20 år. Naiva, nyfikna, blasé och med ett liv oskrivet framför sig där varje dag blev ett nytt kapitel i var och ens bok.

Mitt första möte med Håkan Hellström var istället när jag mötte Broder Daniel på Solsidan, kaféet mitt på Linnégatan våren 1998. En intervju med GT. Han hade kommit tillbaka. Nu som basist och gruppen hade ännu inte fått sitt stora genombrott med sin medverkan som soundtrack i ”Fucking Åmål”.

Broder Daniel förstärkte sitt rykte som ett stökigt turnerande band. Men Håkan var den som försökte gjuta olja på de oroliga vågorna. Han som ville ge ett mildare intryck. Jag minns att Henrik Berggren log i mjugg åt försöken. Självklart. Broder Daniel levde rövare, ville göra det, ville stå på randen till kaos på kanten till allt. Det skulle inte den välsmorde basisten försöka rucka på.

På Per Wissings bild, där bandet sitter tillsammans på en bänk med ryggen mot den väldiga tegelkåken, ser man Håkans vänliga uttryck mot de andras ivriga arrogans. Han stack ut.

Andra gången jag mötte honom var mer otippat. Samma år. Den dåvarande indiedrottningen Nathalie Barusta spelade på en festival nere vid Röda sten där, tror jag, Bob Hund och Soundtrack Of Our Lives var huvudakter. På scen hade hon en slagverkare som imponerade med sin scennärvaro. Ja, han var till och med sexig, kunde jag förvånat konstatera. Han tog plats på scenen trots att han stod på en nära nog undanskymd del av scenen. Var hade jag sett honom? Han var så bekant… Ah, det var ju han, återvändaren i Broder Daniel.

Det gick några år. Broder Daniel höll en låg profil. Så plötsligt började det glunkas om basisten, att han hade något på gång. En soloplatta. Så under våren 2000 kom ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, som välte allt över ända. Men när jag såg honom i Bragebacken under Emryofestivalen – ja, det som var ett slags startskott för det som skulle komma att bli Way out West – på en ranglig scen, så var jag inte helt övertygad. Lika rank som scenen var, lika vinglig var framträdandet. Men det fanns något där som tjusade, som lockade…

Sommaren gick och hans turné började, den som skulle förändra allt. Likt en präriebrand steg hans popularitet. Albumet hade kommit och ströddes med rosor av lovord, precis som hans liveakt. När jag fick se honom med band igen sent november 2000 på Kåren var det ett glödgat framträdande på 40 minuter. Lokalen var fullsatt, energin var total, euforin laddad.

Jag har sedan dess sett honom fler gånger än någon annan artist. På klubbar, på större scener, i nöjesparker, på festivaler… Liseberg blev Slottsskogsvallen som blev Ullevi och publikrekord. Jag har varit i Borgholm i slottsruinen, i Bergen på turnéstart (2002) då jag fick åka med i turnébussen till Oslo, bli väckt av Håkan efter att en natt sovit som en ostbåge, bjudit honom på frukost vid en vägkrog några timmar innan Oslo och sedan den glödgade, närmast religiösa upplevelsen på ett fullsatt Rockefeller. Den där hans Natalie Davet hade kommit direkt från Brasilien för att se honom för första gången.

Så det två intensiva spelningarna i Lisebergshallen, båda så känslomässiga att både vi i publiken och de på scen bölade. Den andra med en febersjuk Timo Räisänen, som satt ner på en stol som bandet rasade runt kring i fullödig energi. Det räckte inte. Vi en paus började hela bandet göra armhävningar. Allt skulle ut.

Håkan genom åren. Liseberg, Slottsskogsvallen, Way out West, Scandinavium, Ullevi. Foto: KAI MARTIN

Det har fortsatt med upptåg sedan dess. Flera konserter. Intervjuer från 2000 och framåt. Dem han alltid kryddade med historier, som man kunde välja att tro på eller inte. Är han släkt med Lasse Dahlquist? Det som han påstod i sin första intervju med mig. Var han nära att få en livshotande stöt när någon hällde vatten över honom med mikrofonen i handen vid en spelning i snapphaneland? Fick han borelia, som nära nog äventyrade en sommarturné…?

Vi har stötts och blötts. Han har varit rasande på mig när jag skrev om hans låt- och textstölder. Så till den milda grad att han inte ville prata med mig, då jag åkt till Stockholm för en intervju på hans skivbolags kontor. Efter lite jämkande gick det.

När han firade tio år som soloartist med en spelning på Way out West stod jag långt fram. I extranumret fick han syn på mig, vinkade och jag blev som en rusig tonårsgrabb. Efteråt skrev han ett sms till mig och tackade, skrev att jag var den enda musikskribent han visste som stod längt fram. Jag var 54. Han 36. Jo, man kan bli fånig för mindre.

Jag har suttit och ätit middag med honom på Gyllene Prag när Henryk Lipp och Freddie Wadling skulle fira sina födelsedagar. Visat honom medlemmarna i Liket Lever, som var på plats. Jag har snicksnacket med honom i Haga innan jag insett att det kanske inte var så bra, för plötsligt var vi omgivna av en hord av fans som också ville ha sin beskärda del. ”Jag är van”, sa han och ryckte på axlarna innan hade tackade för sig och skyndsamt drog hem till sin familj.

Han har gått från att vara en indiekaraktär som tagit en losergeneration på sina axlar. Han har använt den retoriken i sitt skapande. Han som aldrig har en chans, som förlorat allt innan han ens har satsat. Det har varit ett vinnande koncept, om man nu kan kalla hans låtskrivande för det.

Med sin medverkan i ”Allsång på Skansen” 2001 blev han hela Sveriges Håkan – över generationsgränser. Samtidigt började hans haters att dyka upp. Det som försökte hugga honom i halsen, som älskade att raljera över hans påstådda inkompetens; det hade de inget för. Han blev större och större för att bli gigantisk.

Publikrekorden på Ullevi har slagits om och om igen.

2022 såg jag samtliga fyra spelningar där, alla med skilda karaktär, gästartister och låtlistor. Det var fascinerande starkt, vackert och laddat. Han skulle kunna säga iväg där och då. Men… han har ett knep. Efter konserten, när hans ljudtekniker Gert Pettersson sätter på låtlistan som låter spelningen liksom klinka av, så ställer han sig på en flanken. Vinkar adjö till sin väldiga publik, tackar från sitt hjärta, lyssnar på vad en och annan säger. Jag tror att det gör att han kommer ner på jorden.

Barcelona 2023. Foto: KAI MARTIN

Förra året stod det klart att han skulle till Barcelona för att spela. Kanske logiskt med tanke på att han kom utklädd som en matador till den första Ullevispelningen i augusti 2022. Jag lyckades via omvägar få två biljetter dit. Det blev en fantastisk resa med Z. Inte den bästa av Håkan-konserter, men en klubbspelning, en närhet och en omtumlande, ny upplevelse i en ny miljö. Det var länge sedan. När han avslutade i regnet på Way out West så var jag där. Ett fint avsked på festivalen och på 23 år med Håkan Hellström.

Dagarna efter är jag hos min barberare för trimning. Jag väljer en annorlunda väg hem. Cyklar in i Haga. En bil kommer med nedtonade rutor. Någon vinkar. Jag vinkar tveksamt tillbaka. Bilen stannar. Det är Håkan. Vi pratar i tjugo minuter.

Sådan är han. Trevlig. Och fantastisk. En scenartist av gigantiska mått, som förmår att underhålla 70000 på en arena av Ullevis mått. Men som också är som vilken pajsare, eller gaisare, som helst.

Grattis på 50-årsdagen, Håkan. Vi ses.