Teater:

LEMONS LEMONS LEMONS LEMONS LEMONS

Drama i kommande närtid? Peter Broderick och Eimear Fearon skapar nerv i kusliga dramat ”Lemon Lemon Lemon Lemon” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE

I Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” (1964) finns ”Sagan om den stora ordransoneringen”. Man har helt enkelt bara x antal ord tillgodo i sitt liv, vilket får en alltmer ordkarg politiker att bli mycket framgångsrik mitt i en valkampanj då hans tal blir befriat från floskler. Ja, för att helt bli tysta.

När Twitter introducerades som socialt medium 2006 var det med en begränsning på 140 tecken. Kanske är det den siffran som inspirerat Sam Steiner, brittisk pjäsförfattare, när han skrev ”Lemons lemons lemons lemons lemons”. Men här handlar det om ett samhälle nära nu där beslutsfattarna lagstadgar om ordransonering. Blott 140 ord per dag ska tillåtas. En orwellsk ”1984” tid, som är krypande otäck för vad som verkar oskyldigt och hanterbart. Men som i förlängningen blir än mer drabbande än bara möjlighet till sparsamheten med ord. För hur går det kommunikationen i relationer eller över lag…? I sättet att prata med varandra? Oskyldigt snicksack i sociala sammanhang? 140 ord…?! Det är med emfas sagt knappt.

Vi får följa paret Oliver och Bernadette i olika skeende i deras relation. I ordrika scener, som hastigt skiftar mellan dåtid, nutid och framtid i ett sömlöst spel. Från det spontana mötet på en djurkyrkogård till den första dejten över till den mer permanenta relationen. De glider in och ur vardagen, romantiken, tristessen, smågräl, ömhet och famntag. Plus, förstås, samtalen om hur dagarna har varit; han som musiker med sporadiska jobb, hon som advokat med en karriär i spirande. Självklart pratar de om det nya lagförslaget. Det som han protesterar emot och som hon inte är så värst brydd över. De förbereder sig. Försöker hitta sammansatta ord som ska ge möjlighet att uttrycka sig inom de 140 orden per dag. Skapar nya uttryck.

Det är trivialt. Skenbart enkelt. En relation som andra, som går upp och ner. Paret Fearon-Broderick gör sin roller utan överdrivna manér. Men undertonen i Sam Steiners pjäs är kuslig, dov och falskt skorrande. Snart blir det uppenbart; den sittande makteliten drabbas inte av den nya lagen. Till eliten räknas advokater, inte musiker.

Tanken är svindlande.

Gothenburg English Studio Theaters uppsättning av ”Lemon lemon lemon lemon lemon” i regi av Gary Whitaker är avskalad och ren. Scenerna är korta och snabbt skiftande, rollernas humörsvängningar likaså. Väl slut är det en pjäs som dröjer sig kvar med frågor om i vilken tid vi lever. Där kulturens roll sätts på prov, där journalism löjliggörs, etablerade nyhetskanaler raljeras bort som ”fake news” och där att inte läsa en bok eller ta in nyheter kan sägas med något slags stolthet och högt buret huvud. Kanske räcker det då i framtiden med 140 ord per dag. För andra är det en skräckvision, som skapar inte bara själslig distans utan också fullständig intelligensbefrielse.

”Lemons lemons lemons lemons lemons”, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 15 mars 2024. Spelas till och med 13 april. Denna recension baserad på föreställningen 22 mars.

Av: Sam Steiner.

Regissör: Gary Whitaker.

Regiassistent: Jazmin Kavanagh.

Set och ljusdesign: Max Mitle.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Tekniker: Diblik Rabia och Karl Wassholm.

Kostym och rekvisita: Betty Wallingford.

Medverkande: Eimear Fearon (Bernadette) och Peter Broderick (Oliver).