Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

China teatern, Stockholm.

Publik: 1230 (utsålt).

Bäst: Överdådet från start till mål.

Sämst: Ljudvolymen – framför allt i början.

Fråga: Vad fanns inte med i denna välfyllda musikal…?

Ur Baz Luhrmans färgsprakande succéfilm ”Moulin Rouge” från 2001 skapades ”Mouline Rouge – the musical” (premiär 2018). En show tryfferad med allt: drama, romantik, drömmar, humor, allvar, färgstark kostym, vild koreografi, våld och musik hämtad från allt annat än det 1890-talets Paris som föreställningen ska spegla.

När nu musikalen har satts upp på China teatern (premiär 14 september 2023) har det inte sparats på krutet. Här ska allt med. Det är en stor ensemble som från start får slita med dans- och sångnummer som är hisnande och färgsprakande. I centrum, förstås, fantastiska Marsha Songcome i praktrollen som artisten, nöjespalatset Moulin Rouges stolthet och stjärna Satine. Men Moulin Rouge är i denna berättelse så mycket mer än en scen för uppträdande. Här förväntas artisterna också agera prostituerade uppmuntrade av teaterchefen Harold Zidler, som agerar cynisk hallick.

Ja, vi är alltså i ett slags både pråligt, vilt, sorgligt, lyckligt, romantiserat Paris Montmartre, konstnärskvarten. Men nöjesetablissemanget är på ekonomisk dekis. Ekonomiskt tillskott krävs. In kommer den onde greven (Fred Johnson) in med krav som hotar den konstnärliga frihet artisterna vurmar för. Konfliktfyllt…? Jo, det är bara förnamnet. Trovärdigt? Nja? Jag tror inte på några artister som lyckligt tjänar extra som sexarbetare. Men nu är ju storyn som den är.

In i denna mustiga gryta kommer den naive Christian (Andreas Wijk), en låtskrivare som snart hamnar i Henri Toulouse Lautrecs (ja, den tidstypiska konstnären finns med – här i Alexander Larsson gestalt) och spanjoren Santiagos klor. De som har kompositörsdrömmar med önskan om att sätta upp ett verk på just Moulin Rouge.

Intrigen är vävd med lösa sömmar. Men säg vilken musikal som inte är det…? Lassa in lite ”La Bohème” – Puccinioperan – med en tuberkulosdrabbad huvudrollsinnehavare, så har man en story att berätta.

Allt går i en vindlande can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer uppblandat i denna friskt generösa och berusande cocktail. Lägg till att artisterna musikern har att förhålla till nära nog 70 låtar (om jag räknat rätt) i späckade potpurrier med tungvrickande arrangemang. Här swingar man sig friskt mellan diskohits eller musik av Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och Eurythmics. Ja, till med ur ”Sound of music”. Allt ska med i detta sjöslag av musik.

Jo, det krävs sina lättklädda och hårt sminkade sångare och dansare för att göra denna show rättvisa. Men så är musikalartisterna i ”Moulin Rouge” i toppklass.

Marsha Songcome sjunger med hjärtat och gör sin roll med själ, pendlande mellan Satines längtan efter kärlek och strävan efter ett värdigt liv. Andreas Wijks Christian görs med naivistisk skörhet och styrka – han är en bländande sångare med vacker klang och öm ton. Santiago i Anton Ewalds gestaltning är frustande och härlig, som rollen kräver en smula parodisk men med vass sång. Alexander Larsson gör Henri Toulouse Lautrecs haltande karaktär skönsjungande och drivet drömmande. Morgan Allings pondus och energi ger Harold Zidler lyster. Fred Johnsons Greve är inledningsvis fyrkantig och alltför stel, men denna diaboliska gestalt växer genom föreställningen.

Så då ensemblen, som är så bländande och som med de stora scenerna med sång och dans skänker ”Moulin Rouge” ljus, kraft och färg och gör den sprakande intensiv.

”Mouline Rouge – the musical”, China teatern, Stockholm. Premiär 14 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 16 mars 2024.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Lovisa Bengtsson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera  (la Chocolat/ensemblen), Rachelle Larsson (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Ulrika Ånäs, Victor Morell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza stockseth, Sanna Jansson, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Hanna Carlbrand, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Agnes Lindgren, Edin Jusuframic och Marlene Lindahl.

Orkester: Jan Radesjö (kapellmästare och klaviatur), Mats ”Limpan” Lindberg (bas), Tobbe Stener (gitarr), Magnus Fritz (trummor), Mats Sundström (klaviatur och träblås) och Ulf Hellerstedt (gitarr).