Musikal:

LAZARUS

!!!!

Göta Lejon, Stockholm.

Publik: Utsålt (cirka 1200).

Bäst: Att få höra Bowies fantastiska musik i ny kontext.

Sämst: Projiceringarna ger nackspärr för oss på de främre raderna.

Fråga: Undrar om inte David Bowie hade uppskattat denna föreställningen med sina utmanande scenlösningar…

Av mycket närde också David Bowie en dröm om en musikal. Han försökte få rättigheterna till George Orwells ”1984”, men fick nej av författarens änka och reslutatet av hans förhoppningar blev några spridda låtar på albumet ”Diamond dogs” (1974). Men skam den som ger sig. Tillsammans med författaren Enda Walsch och regissör Ivo Van Hove skapades ”Lazarus” baserad på författaren Walter Tevis roman ”The man who fell to earth” (1963). Ja, den som sedan låg till grund för filmen med samma namn från 1976 med just David Bowie i huvudrollen.

”Lazarus” blev det sista David Bowie gjorde för scen. Musikalen hade premiär på off-Broadway i november 2015. I början av 10 januari (två dagar efter sin 69-årsdag och samma dag som hans sista studioalbum ”Blackstar” kom) gick han ur tiden.

Trots sin svåra sjukdom var David Bowie med i arbetet med ”Lazarus”. Valde låtar. La sig i scenarbetet och framförandet. ”Lazarus” har efter New York satts upp i London och därefter i tolv ytterligare länder där Stockholm är senast ut.

Regissör Stefan Larsson har valt en annorlunda och både krävande och kittlande scenlösning. Mycket av det som görs på scen projiceras på en filmduk. Inledningsvis får publiken möta aktörerna bakom scenen och så snart de är på densamma blir det biovisning. Det är ett udda sätt, som inledningsvis tar ifrån den autenticitet som skapas från scen. Men… över tid vinner konceptet för att – när projiceringarna plötsligt får konkurrera med det som så att säga faktiskt händer på scen – bli genialt. Det bli ett slags titthål in i det vi redan ser. Dubbelprojicering, om man så vill.

Dessutom vrider och vänder Stefan Larsson på perspektiven med en snurrande, upp och nedvänd scen, som utmanar både publiken och ensemblen. Mycket häftigt.

Här har rymdlingen Thomas Gerhald Newton (Linus Wahlgren) fortfarande inte kommit hem (tänk filmen), men längtan är konstant, precis som den grasserande ginkonsumtionen. Han är klaustrofobiskt placerad i ett rum med sina paranoior och mardrömmar. Managern Michael (Christopher Wollter) försöker utan framgång få Newton, framgångsrik i sitt odefinierbara yrke, att bryta den onda, nedåtskruvade spiralen. Vid sin sida finns också Newtons nyanställda assisten Elly (Lisa Larsson). In kommer Flickan (Tove Styrke), som ska hjälpa Newton hem och Blackstaränglarna, de blonderade trillingarna (Natasja Jean Charles, Charlotte Zettergren och Erik Høiby) – en doakör som hämtad från en mardröm. Newton kastas mellan något slags verklighet och något slags overklighet/mardröm.

Linus Wahlgren spelar trovärdigt en plågad Newton, som hade han verkligen supit för länge och burit sina kval längre ändå. Tove Styrke gör Flickan utmärkt. Hon som bär på tvivel och är för skör för att bära den uppgift hon satts till. Elly, (i Lisa Larssons fantastiska gestaltning – hon är en ny, stark scenpersonlighet på musikalscenen för mig), är fylld av självförakt och destruktiv uppoffring i sitt sökande.

Ja, det är en mörk story där hoppet är vagt flämtande och den kärlek som spirar förgörs av svartsjuka eller av psykopaten – och massmördaren – Valentine. Ja, Simon J Berger kan den rollen, men blir det inte något av en stigamtisering av det han gör nu…?

Låtarna är förstås centrala i denna musikal. Här har Bowie valt musik spridd över stor del av hans karriär.

Männen på scen sjunger med fördel bowieskt, antingen som ett slags hommage eller för att originalen kräver det. Linus Wahlgren tar musiken – utsökt arrangerad av kapellmästare Kristofer Nergårdh och excellent framförd av orkestern – på stort allvar och sjunger lysande om än en smula devot. David Bowie ville ju utmana.

Istället är det kvinnorna på scen som klar av låtarna för att klä på dem i ny musikalisk dräkt. Så blir Lisa Larssons ”Changes” kvällens clou tillsammans med Tove Styrkes ”Life on Mars?”.

”Lazarus” utmanar på många sätt. Men är definitivt en musikal att se – om igen. Och, herregud, vilken musik han gjort, David Bowie!

”Lazarus”, Göta Lejon, Stockholm, premiär 15 februari 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 mars.

Av: David Bowie och Enda Walsh.

Inspirerad av romanen ”The man who fell to earth” av Walter Tevis.

Regi och översättning: Stefan Larsson.

Musikaliskt ansvarig : Kristofer Nergårdh.

Scenograf: Sven Haraldson.

Ljusdesign: Torben Lendorph.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.

Kostymör: Ann Bonander Looft.

Maskdesign: Elin B Gradin.

Filmfotografer: Andrea Grettve (A-kamera) och Dante Welitz (B-kamera).

Projektionslösningar: Vello Hermann.

Bandet: Kristofer Nergårdh (kapellmästare, klaviatur), Kristofer Nergårdh (gitarr), Esbjörn Öhrwall (gitarr), Wojtek Goral (blåsinstrument), Peter Fredman (blåsinstrument), Patrik Hjerling (bas) och Jan Robertson (trummor).

Medverkande: Linus Wahlgren (Thomas Gerhald Newton), Tove Styrke (Flickan), Simon J Berger (Valentine), Lisa Larsson (Elly), Christopher Wollter (Michael), Björn Bengtsson (Ben), James Lund (Zach), Natasja Jean Charles (Teenage girl), Erik Høiby (Teenage girl) och Charlotte Zettergren (Maemi/Teenage girl).

Låtar:

1. Lazarus.
2. It’s no game.
3. This is not America.
4. The man who sold the world.
5. No plan.
6. Love is lost.
7. Changes.
8. Where are we now?
9. Absolute beginners.
10. Dirty boys.
11. Killing a little time.
12. Life on Mars?.
13. All the young dudes.
14. Always crashing in the same car.
15. Valentine.
16. When I met you.
17. Heroes.