Teater:

DÖDEN, DÖDEN

Hur svårt är det inte att prata om döden? Det mest självklara i livet egentligen. Lika essentiellt som födsel och firandet av födelsedagar. Men prata om det? Nej. Hur svårt är det då inte att prata om döden med barn, som oförskräckt ställer sina frågor vars svar vi vuxna lindar in. ”Var är farmor?” ”Hon har gått bort.” ”Hon har lämnat oss.” ”Hon är i himmelen.”

Luddiga svar på ett allvarligt ämne. Men så är det ju också så att vi inte vet var de döda tar vägen efter att det har lämnat oss.

Om detta tar Backa Teater ett omfattande grepp i Dimen Abdullas pjäs ”Döden, döden”. En både uppsluppen, stökig, lekfull och allvarlig pjäs riktad till barn från sex år och uppåt.

När jag blir en i publiken är det främst barn i åttaårsåldern som deltar som publik. Ja, deltar. För på självklart Backa Teatervis närmast uppmanas publiken att delta, men här kanske lite mer än brukligt.

Det är en rastlös skara individer som ta del av detta svåra ämne. Extra svårt blir det när skådespelarna inte har fasta roller utan skiftar i sina karaktärer; ett barn blir en farmor, en man en mamma, en kvinna en pappa.

Jag är inte säker på att det är optimalt för barn i den åldern, trots rik fantasi. Jag tyckte själv att det inte var helt lätt att hänga med i svängarna, för svänger, det gör det rejält i denna en timme och tio minuter långa och hårt drivna föreställning.

Den kräver sin publik. Men den kräver också sina skådespelare och att ta barn på allvar är Backa Teaters uppgift; en roll ensemblen klarar med stor skicklighet. (Jag fick rapporter om att föreställningen efter den jag var på blev nära nog kaos, med livligt deltagande lågstadielever som hart när välte omkull pjäsen och på ett fint, stimulerande och roligt sätt utmanade skådespelarna.)

Här ställs frågorna. Har blandas trams med det seriösa. Finurliga repliker och scener mixas upp med musik från både musikerna/kompositörerna Anna Gustavsson och Daniel Ekborg och övriga ensemblen. Musikerna är i högsta grad en del av pjäsen, har sina repliker och sitt agerande från start. Här kommer ingen undan skådespelarkonsten. För det här är en pjös som är synnerligen fysisk.

”Döden, döden” är alltså intensiv, men också reflekterande. Ur denna emellanåt stökiga tillställning inbillar jag mig att frö sätts för att skördas i samtal mellan lärare och elever efteråt. Samtal jag skulle vilja bevittna. För utan tvekan har pjäsen en engagerad publik.

”Döden, döden”, Backa Teater, premiär 8 mars 2024. Spelas till och med 7 maj. Denna recension baserad på föreställning från 12 mars.

Av: Dimen Abdulla.

Regissör: Gustav Deinoff.

Koreograf: Sindri Runudde.

Scenograf, kostym- och maskdesign: Annika Tosti.

Ljusdesigner: Christofer W Fogelberg.

Kompositörer: Anna Gustavsson och Daniel Ekborg.

Ljuddesign: Jesper Lindell.

Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Daniel Ekborg, Anna Gustavssob och Nadia Nair.