Teater:

AVGRUNDEN

Det är en smula sent för mig. Hög tid, med andra ord. För Mirja Burlins och Timo Nieminens uppsättning ”Avgrunden” har rullat på i några år. Som lunchteater på Göteborg stadsteater. På turné och diverse gästspel runt om på scener i landet. Det som från början var ett pandemiprojekt med texter som skickades fram och tillbaka har vuxit till en öm, varm och mycket roande föreställning – trots den avskräckande titeln ”Avgrunden”.

I centrum Kristina Lugn och Allan Edwall. Två kufar på den svenska, kulturella parnassen. Hon som hyllad diktare och pjäsförfattare samt Akademiledamot. Han som prisad skådespelare, textförfattare och mannen bakom den lilla scenen Teater Brunnsgatan i Stockholm där han med skrala medel höll hov mest själv. De kom att jobba ihop just där. Kom att finna varandra. Kom att få respekt för varandra. Kanske i deras respektive annorlunda förhållningssätt till texter spännande mellan humor och allvar.

Detta fångar duon Burlin–Nieminen med en empatisk känsla och till musik. Med på scen finns de mångfacetterade musikerna Henrik Cederblom (gitarr, fiol och mandolin) och Gunnar Frick (dragspel och keyboard) med känsla för det lågmält starka, lyriska och dynamiska i sångerna.

Timo Nieminen är ju en aktad musikalstjärna – och skådespelare –, som med sin djupa, mäktiga röst ger musiken både ömhet, intensitet och kraft. Mirja Burlin är främst skådespelare, men fostrad på just Aftonstjärnan och under Kent Anderssons vackert lysande ledarskap och kunnande har hennes sångarkraft också fått ta plats.

För det är just på Aftonstjärna som ”Avgrunden” nu har spelats. Passande nog öppnade kvartetten för en kvart nere i kaféet med just texter och sånger av Kent Andersson. Som ett fint förspel till kvällens huvudakt. Det märks att Mirja Burlin är rörd över att vara i huset där så mycket kom att bjuda i lindan av hennes karriär. Respekten för Kent Andersson märks också Timo Nieminen från sin tid på Folkteatern, när han rör vid sångerna och texterna med aktning. Men det kanske kan bli en annan, längre föreställning inom sinom tid.

För det är förstas timmen med ”Avgrunden” som är höjdpunkten. En föreställning som Mirja Burlin och Timo Nieminen kan utan och innan utan att förlora det vördnadsfulla grepp som de har om texterna och sångerna. Med det sagt kan de våga improvisera en smula, lätta på garden och låta svångremmar och hängslen lossas.

Det är en otvungen föreställning som ger en inblick inte bara i Kristina Lugns och Allan Edwalls respektive liv som särlingar. Det är också en inblick i den där före detta potatiskällaren på Brunnsgatan i Stockholm där de fann varandra. Till detta deras fantastiska texter, lek med orden för väsentligen i något att berätta. Så skickligt. Och så fint och respektfullt hanterat av Mirja Burlin och Timo Nieminen, som också väver in sina egna perspektiv i relationen till Lugn–Edwall och varandra.

Och så listigt Mirja Burlin skiftar från sig själv till Kristina Lugn genom att släppa på hårklämman, låta håret fall ned i ansiktet och ställa om rösten till Kristina Lugns så särpräglade, släpiga röst. Skickligt.

”Avgrunden” är en föreställning att plocka upp för att plocka ned. En möjlighet för detta kreativa gäng att fylla någon scen när luckor från övriga engagemang öppnas. Vilken tur för mig att jag hann den här gången innan möjligheten stängdes för den här gången.

”Allvaret”, Aftonstjärnan, Göteborg. Recensionen av denna föreställningen från 10 februari 2024. Föreställningen hade premiär 2021.

På scen: Mirja Burlin och Timo Nieminen.

Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick.

Ljud: Jimmy Olsson.

Av: Mirja Burlin och Timo Nieminen baserad på texter och sånger av Kristina Lugn och Allan Edwall.