Den 47:e av Göteborgs filmfestival har just tonat ut från filmdukarna – och biosalongerna hemma med teven som medel för de streamade filmerna. Det är i mångt och mycket fascinerande och tacknämligt att få tillgång till så mycket film via Filmfestivalen på detta det sistnämnda viset. För vår del – med influensasjuk hustru – blev det just från soffan som vår upplevelse av filmfesten fick ha sin utgångspunkt; på gott och på ont. Här är en resumé:

Jag har – eller… vi har – en ambition att se filmerna i Nordic Competition. Mycket för att det ger en inblick i nordiskt filmskapande, en möjlighet att jämföra ländernas olika skapande, filmiska blick och en chans att höja perspektivet ovan- och utanför det strikts svenska. I år gick det så där. Det blev tre filmer av tio. Magert. Men av de filmer som strömmas är det ytterst få i den nordiska tävlingen som ingår. Det finns säker kommersiella skäl till det. Likväl är det synd.

”Hanteringen av odöda” (Norge), Thea Hvistendals film baserad på John Ajvide Lindqvists roman, är långsamt berättad. Bitvis vacker, men mest förtvivlad och definitivt kall i sin ton. Jag hade dessutom kunnat vara utan slutet, som tonade över till en zombiefilm; en genrer som inte är min. Betyg: !!!

”Kalak” (Danmark) av Isabella Eklöf. Hon gjorde skandalfilmen ”Holiday” – visad på Filmfestivalen 2018 – med en otäck våldtäktsscen med pornografisk touch som även så här långt efter vägrar att lossna från näthinnan. Hennes faiblesse för erigerade manliga könsorgan visar sig omedelbart i ”Kalak”, men öppnar snart för en långt mycket mer drabbande film än hennes långfilmsdebut. Sjuksköterskan Jan, utsatt för sexuella övergrepp som barn, är långt från hemlandet Danmark i sin tjänst på sjukhuset i grönländska Nuuk. Men hågkomsterna från barndomen hemsöker honom. ”Kalak” är en film om personliga och oförlösta trauman skickligt spelad av svenske Emil Johnsen. Den speglar också listigt Danmark som kolonialmakt gentemot Grönland och de ständiga kulturkrockar som följer av detta. Betyg: !!!

”Solitude” (Island), regisserad av Ninna Pálmadottír, är på något vis klassiskt isländsk film. Ensligen Gunnar tvingas lämna familjegården ute i obygden där han håller sina islandshästar. Inflyttad till Reykjavik blir han vän med en tioårig pojke och en fin relation uppstår dem emellan. Men en händelse förändrar allt. Återigen en långsamt, vackert berättad historia där Gunnar förtjänstfullt spelas av Þröstur Leó Gunnarsson. Han gör det återhållsamt, men varje känsla som strömmar genom hans kropp och själ skälver till i scen efter scen. Þröstur Leó Gunnarsson kunde också ses i komedien ”Driving mum” från förra året. Betyg: !!!

Desto fler filmer blev det från kategorin International Competition. Av 18 filmer lyckades vi pricka in elva. Gott så.

”Girls will be girls” (Indien) av regissör Shuchi Talati har sin utgångs punkt från ett indiskt gymnasium där både unga män och unga kvinnor går. Mönstereleven Mira slits mellan studier och lust till den nya klasskamraten, en relation som måste hållas hemlig. Dygd är ett måste, i strid mot allt vad tonårshormoner säger. Filmen är ett stillsamt drama med stigande temperatur där skvaller, svartsjuka och förtal blir väsentliga ingredienser. Betyg: !!

”Red island” (Madagaskar) i regi av Robin Campillo slungar oss tillbaka till tidigt 70-tal. De franska kolonisatörerna håller ställningarna från en militärbas på Madagaskar under en orolig tid. Filmen är gjord ur tioåriga Thomas perspektiv. Det görs med häpnande ögon inför det vuxenliv som passerar revy. Har en fin ton och ett gott berättande där Robin Campillo balanserar på rätt sida nostalgin, men där barnets utgångspunkt glider över till öbornas uppror mot kolonisatörerna i finalen. Betyg: !!!

”Universalteorin” (Tyskland), regisserad av Timm Kröger. En film i stort sett i svartvitt som underhållande använder sig av alla filmens klichéer från 60-talets film noir, 30-talets skräckfilmer och kalla krigetsagentfilmer. I en alpby råder allt annat än lugn. Parallella världar spelar ett elakt spratt i denna fascinerande, roande och kittlande film. Betyg: !!!!

”Sujo” (Mexiko) med regissörsduon Fernanda Valadez och Astrid Rondera. Återigen ett barns perspektiv där den lilla parveln Sujo indirekt blir vittna till mordet på sin pappa, den unge gangstern. Genom sin mosters försorg får han en uppfostran långt från gängkriminaliteten, men ska det hålla…? Det här är en drabbande inblick i gängens meningslöshet, men också en förståelse i hur svårt det kan vara att bryta den onda cirkeln som detta skapar. Betyg: !!!

”Tótem” (Mexiko) i regi Lila Avilés. Även här en film speglad ur ett barns synvinkel. Sjuåriga Sol ska vara med om att fira sin pappas födelsedag. Men han är svårt sjuk. Familjen planerar en rejäl fest, som kan bli hans sista, och blottar intriger och karaktärer i denna fint och sorgligt berättade film. Betyg: !!!

”Chimären” (Italien) regisserad av Alice Rohrwacher. Denna film om gravplundrare med etruskiska fornlämningar är som baserad på något av John Steinbeck. Sorgkantade figur i ett myllrande galleri av personligheter, som sällan lyckas göra något rätt. I huvudrollen den brittiske Arthur (Josh O’Connor), ny frisläppt från en fängelsevistelse, som ledaren för dessa ”tombaroli”. Det här är en fröjd till film, tokrolig, allvarlig, välspelad, skickligt filmad och berättad – dessutom med Isabella Rossellini i en bärande biroll. Förmodligen Festivalens bästa film. Betyg. !!!!

”Days of happiness” (Kanada), regi Chloé Robichaud. Sophie Desmarais är strålande som den unga, kariäristiska dirigenten Emma. Hon som både tvingas ta fajter för sitt konstnärliga skapande i symfoniorkestrar, som i sin relation med både sin flickvän och pappa, tillika hennes agent. Samtidigt har hon kritikernas blickar mot sig, publikens förväntningar kontra sina egna. Trevligt att Göteborg passerar revy i en ytterst kort sekvens. Betyg: !!!

”Great absence” (Japan) i regi av Kei Chika-ura. Att göra en film om en far som glidit över i demens kräver takt, ton och känsla. Florian Zellers ”The father” (2020) med Anthony Hopkins i briljant huvudroll visar på det. Detta japanska drama håller stilen, men på ett mer lågmält berättat vis. Sonen Takashi (Mirai Moriyama) tvingas till det barndomshem han sedan länge lämnat och möta den far (Tatsuya Fuji), den intellektuella giganten med universitetetsvärlden som sitt revir. En far som glidit över i demens, något som i sin tur tvingar fram en uppgörelse för sonen om sitt förflutna. Betyg: !!!

”Det finns alltid en morgondag” (Italien), regisserad av Paola Cortellesi. Med neorealismens grepp och även komedins skapas en film i svartvitt som sprakar. Öppningsscenen är drabbande, där kuvade hemmafrun Delia (suveränt spelad av regissören själv) får en lavett av sin make Ivano (lika grymt spelad av Valerio Mastandrea) när hon önskat honom godmorgon. Vi skickas tillbaka till Rom i snar efterkrigstid. Ett samhälle som går på knäna, men som också andas tillförsikt efter krigsslutet och krossandet av fascismen. Men kvinnans ställning är låg. Trots tusen och en jobb utanför hemmet är Delias slit inte värt ett vitten. Här är det hustrumisshandel till musik och koreografi, ungefär som hämtat från ”The singing detective”, Dennis Potters tv-serie. Trots svårt hunsad är Delia en stark kvinna och männen oförlåtliga förlorare. ”Det finns alltid en morgondag” tillhör Göteborgs filmfestivals starkaste upplevelse. Betyg: !!!!

”Banel & Adama” (Senegal) i regi av Ramata-Toulaye Sy. Kravet på det unga, äkta paret Banel och Adama ökar i den lilla byn. Han, som förväntas ta en ledarroll, har andra framtidsplaner. Hon vill dela dem med honom. Men missväxt och torka ställer allt på ända. En bitvis poetiskt berättad film som även har en stor social och realistisk närvaro. ”Banel & Adama” är också tankeväckande ur ett vidare klimatperspektiv. Sevärd. Betyg: !!!

”Jag är kvinna” (Polen), regissörer Malgorzata Szumowska och Michael Englert. En utmärkt dramatisering av en kvinna som föds i en mans kropp. En livslång skildring från barndom till vuxenhet med en allt större övertygelse om att fel har begåtts i genetiken. En ständig kamp som följer i ett delvis destruktivt spår. Att denna film har gjorts i hbtq-fientliga och det katolskt regida Polen är bara det värt en applåd och all uppmärksamhet. Betyg: !!!

”Ichiko” (Japan), i regi av Akihiro Toda. Den unga kvinnan Ichiko flyr sin relation och flyr därmed sin historia. En suggestivt och väldigt långsamt berättad film, som fångar en i sitt skruvstädsgrepp. Hana Sugisaki är briljant i rollen som den flyende Ichiko. Betyg: !!!!

Ur kategorin Nordic light blev det återigen ett fåtal – tre av 22 – men det går ju inte att få in allt.

”Stille liv” (Danmark med den engelska titeln ”The quiet migration”) i regi av Malene Choi. En film som inte utan poäng ställer in fokus på adoptionsproblematik och vardagsrasism. Carl är en högst älskad son för farmarparet, som ser honom som en naturlig arvtagare till gården. Men efter att gått ut gymnasiet ser Carl inte framtiden an så som sina föräldrar. Dessutom drar hans ursprung; vem är han? Var kommer han ifrån? Det l åka tempot i filmen drabbar dessvärre även dramatiken. Ett spännande – och väsentligt ämne – försvinner därmed. Betyg: !!

”Düsseldorf, Skåne” (Sverige), regissör Patrik Blomberg Book. Med syntmusiken och mitten av 80-talet i centrum ger ”Düsseldorf, Skåne” syntarna sin egen ”Tjenare Kungen” eller ”Fucking Åmål”. I den tristaste av skånska hålor skapar inte bara elektronisk musik med stora drömmar utan också ett relationsdrama av rang mellan Fredrik (Erik Svedberg Zelman) och Nina (Rebecca Plymholt). Han med en white trashbakgrund, där han lever med sin alkoholiserade mamma (brutalt bra spelad av Anna Blomberg). Hon, nyinflyttad, fin flicka med tonårsupproret brinnande i kroppen. Ja, klichéer. Men inte desto mindre en film som klarar sin dramatik utan att bli patetisk. Tvärt om tar den sin historia och karaktärer på allvar. Paret Svedberg Zelman–Plymholt är svidande bra i sina juvenila karaktärer. Betyg: !!!!

”Filmen om Kal P Dal” (Sverige), i regi av Stefan Källstigen och Dag Ösgård. En dokumentär som regissörsduon jobbat med i över tio år. Med flit, nit och noggrannhet har man mejlat ut ett utmärkt och känslosamt porträtt av Kal P Dal, Skånerockaren som med sin rock’n’roll på 70-talet förenade raggare och punkare. Betyg: !!!!

I kategorin Gala blev det heller inte mycket sett. Men åtminstone en.

”Ett tufft år” (Frankrike) i regi av Olivier Nakache och Eric Toledano. En komedi sprungen ur miljöaktivisters kamp. Regissörsduon har tidigare gjort den strålande ”Oväntad vänskap”. Nu spinner de vidare när slashasarna Albert och Bruno dras in i miljöaktivism, men där dessa herrars mål är helt annat än något gott. Det blir en underhållande och bitvis tankeväckande film med några scener som är svindlande underhållande. Betyg: !!!

Visionaries fick en lika styvmoderlig behandling. En film av tio visade.

”Inside the yellow cocoon shell” (Vietnam), regisserad av Pham Thién Àn. Vemodig och bitvis vacker film om ungkarlen som tar han om sin systerson, då dennes mamma omkommit i en motorcykelolycka. Det blir en odyssé från myllrande stadsliv till stillheten på landet i jakten på den lilla grabbens pappa. Betyg: !!!

Bättre upp i kategorin Masters. Tre av tolv.

”Club Zero” (Österrike) i regi av Jessica Hausner. På ett brittiskt internat i extremt stylad 70-talsretro utbildad några elever i medvetet ätande. Men läraren (sublimt spelad av Mia Wasikowska) har en plan. Eleverna ska uppge i Club Zero, föreningen mot ätande. Det blir ett otäckt, stilistiskt drama av rang där eleverna – alla utmärkt spelande amatörskådespelare – dras in i sin lärares garn och en strid mot föräldrarna utspelar sig i en utstuderad form. I rollen som rektor i ytterligare en paradroll: Sidse Babett Knudsen. Betyg: !!!!

”Röd himmel” (Tyskland), regissör Christian Petzold. En arrogant ung man med författardrömmar möter en vacker glassförsäljare, som egentligen är så mycket mer; en intellektuell på en nivå som vida överglänser den unge mannen, till exempel. Tillsammans med författaren finns också hans fotograferande vän. Miljön i sommarhuset vid Östersjön hotas av en tilltagande skogsbrand samtidigt som ett relationsdrama som går i sin makliga takt utan att gripa tag. Betyg: !!

”Ombord på Adamant” (Frankrike) i regi av Nicholas Philibert. En dokumentär om arbetet ombord på den vackra husbåten vid en av Seines kajer. Där är det dagverksamhet för människor som lider av psykisk ohälsa, men där friheten och tålamodet gör platsen till en given samlingspunkt. Kameran följer ödmjukt personerna som kommer dit. Låter dem tala till punkt och ger dem en förståelse. Betyg: !!!

Kategorin Voyager innehöll över 70 filmer. För vår del blev det blott en bråkdel.

”Cobweb – i mästarens nät” (Sydkorea), regissör Kim Jee-woon. En av festivalens mest underhållande och roande filmer. En galen komedi i filmmiljö med en regissör som försöker komma ifrån sin mästares skugga. Här händer allt och en brokig, tokig räcka händelser med överspel som tajmas perfekt utan att bli fel. Filmens två timmar och en kvart svindlar förbi. Betyg: !!!!

”When the walnut leaves turn yellow” (Turkiet), regissör Mehmet Ali Kanar. En vemodig film om en strävsam, kurdisk familj – far, mor, son och dotter – som sliter på sin lilla bondgård med låg inkomst och extraarbete. Pappan är sjuk. Ja, döende. Men håller det dolt för familjen. En stillsamt berättad historia om ett barn – sonen – som hastigt tvingas bli vuxen. Dessutom, parallellt, en historia om den turkiska överhögheten mot den kurdiska befolkningen. Betyg: !!!

”The Stones and Brian Jones” (Storbritannien) i regi av Nick Broomfield. Nick Broomfield träffade 14 år gammal Brian Jones på ett tåg. Nu, nära 60 år senare, försöker han följa Rolling Stones grundare i spåren. Det är en skicklig dokumentär fylld av intervjuer och aldrig tidigare visade filmer. Det är också en tragisk historia om en ung man som förlorade sin talang i drogers och alkoholens dimmor. Märkligt i filmen är att Beatles namn, bandet som med emfas drog igång den brittiska invasionen på 60-talet, nämns som i förbigående. Betyg: !!!

”Heroic” (Mexiko), regissör David Zonana. En ung man går i sin försvunnen fars fotspår och ska bli militär. ”Heroic” är ett grymt drama i militär, strikt hierarkisk miljö med pennalism. Filmen är naket berättande och når suggestivt finalens klimax utan att bli riktigt spännande. Snarare drar ett vemodsstråk över filmen, som bitvis har ett dokumentärt drag. Betyg: !!!

”Smoke sauna sisterhood” (Estland), i regi av Anna Hints. Systerskap i en bastu. Tillhörighet. Vänskap. Samtal. En dokumentär som tyst följer några kvinnor som under årets skiftningar möts i både tystnad, lyssnade och talande. Fin. Betyg: !!!

Så kortfilm. ”Startsladden” är ett måste – men i år var kvaliteten minst sagt skiftan. Från meningslösheter till utmärktheter.

Helt rimligt gick Startsladdenpriset till Karin Franz Körlofs ”En hjältes död” baserad på Pär Lagerkvist novell. Här samlas humor och filmkonst i strama 14 minuter. Mitt pris också till ”Jag är elden”, Parik Eklunds komedi, om en falnad karatesportare. Så också till ”Järnridån”, Alexandra Dahlströms film, om en pjäs med förvecklingar. Även Agnes Skonare Karlssons ”Favour” förtjänar beröm med filmen om en ung kvinna som plötsligt får en babis i famnen på Stockholms central. ”My gig in Sweden” av Simon Vahlne underhöll också. Men i övrigt var det obegripligheter.