Det har varit många Filmfestivaler för min del. Från den första 1979 på Kåren där Kai Martin & Stick! fick äran och förtroendet att vara uppvärmare för Derek Jarmans film ”Jubilee” vid båda visningar till nu. För den 47:e Göteborgs filmfestival är nu invigd.

Det har under åren blivit en del premiärer, men den här var på något vis ett stort hemvändande. Festivalen fick åter kommer till Draken efter pandemier, restriktioner och det stora hotellbygget, som rest hotel Draken.

Det pratades tidigt om att hotellverksamheten skulle vara en del av Göteborgs filmfestival och vice versa. Biosalongen, den anrika från 1956, skulle bjuda på mer än bio. Så har det varit sedan hotellet invigdes i början av oktober (skrev om byggandet här) med konserter och shower med bland andra Jill Johnson.

Men nu var det filmtajm och hela huset ställde upp för festen. Alla var där och, förstås också jag, för kvällen klädd i den tredelade blå kostymen jag köpte på Next i köpcentrat Kringlan 2014. Det stod ju snabbt klart att själva kostymen kunde jag pressa in min kropp i – om jag tog bort västen, där bara den översta knappen gick att knäppa. Nå… jag har en plan för att få allt på plats. Får se om jag lyckas. Det blev hur som helst kostym utan, västen blå Blue Industry-skjorta (lite modsinspirerad, inhandlad för några danska kronor på Holte loppmarknad 2014) och en snusnäsduk samt slips, Paul Smith, (200 kronor för ett set med även slipsklämma och manschettknappar fyndat på Erikshjälpen samma år). Plus, inte minst kubben som jag hittade på Herr Judit på Hornsgatan, Stockholm, även det 2014. På fötterna de vackra blå skorna (3dm Lifestyle), som jag fick av Z i födelsedagspresent för en herrans massa år sedan, med matchande strumpor, Happy Socks som jag hittade på Stadsmissionen, Arkaden, i år.

Vi var några till som var stassade, men ändå förvånansvärt få. En premiär är ju ändå en premiär, en tid för fest och möjlighet att klä upp sig. Ja, till och med överdriva. Men… nu är ju inte alla som jag.

Kommer snabbt i samspråk med kreatören Erik Nissen Johansen från Stylt Trampoli AB, som legat bakom mycket av det konceptuella tänket i just hotel Draken. Han var där i sällskap med sin käraste, Apey Bloom och vi slog tillsammans följe den inledande timmen innan filmen. Det blev förstås cocktailsnack med andra premiärhågade lejon, bland andra förre kulturministern Amanada Lind. Så ringde klockan för ceremonierna och jag tog plats på tredje raden i mitten. Fick omedelbart sällskap av just paret Bloom-Nissen Johansen.

Festivalens vd Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, som gör sin sista festival efter tio år på posten, håller entusiastiska tal. Konferencieren Ayan Jamal håller låda, men är för manusbunden och läser trots det fel på korten när hon säger att Draken invigdes 1965, vilket förnumstige herrn (jag) påpekar (herregud, 1956 är ju mitt födelseår. Och hon replikerar något om kåt på att ha rätt. Tja, då är jag väl det, om hon är kåt på att ha fel.

Virginia and the Flood spelar och det är bra, Cornelia Adamsson har en spännande röst och bandet bjuder på coola arrangemang i all sin enkelhet.

Vimlig start på Filmfestivalen. Foto: KAI MARTIN och ERIK NISSEN JOHANSEN

Så kommer då kulturministern Parisa Liljestrands tal för att öppna denna den 47:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Inte heller hon håller måttet, hon pratar om filmfestivalen som den största i Norden som om vi inte skulle vara medveten om det och varit det i över 40 år. Nej, det var ingen överraskning där. Inte heller de politiska flosklerna som kom. En regering som jobbar mot kulturen får svårt att övertyga om dess motsats. Men så möttes hon också av svala applåder. Bäst var att hon fattade sig kort innan invigningsfilm ”Hanteringen av odöda” (skriver om den separat). Men helt kort: den handlar om döden samtidigt som en tilltagande isande kall vind smet in i salongen, som vore det en tanke (eller fel på luftkonditioneringen).

Hela hotel Draken har upplåtit sina publika lokaler för invigningsfesten. Så när vi ska strömma ur biosalongen är det många som vill strömma in där vi strömmar ut. Det blir trångt, stillastående och en logistisk härdsmälta, några får panik och rusar ut trängseln med uppspärrade ögon. Vakterna som står vid insläppen gör så gott de kan, men vet heller inte riktigt besked om vart man ska gå… Men det löser sig. Det gjorde så småningom trängseln också.

Jag hamnar i en uppåtgående hiss tillsammans med mannen från Balder, som var ansvarig för resandet av byggnaden. Han som jag åt lunch med under pressträffen då jag fick förmånen att gå husesyn. Han kom inte ihåg mig alls, var mest intresserad av sin hustru/flickvän/älskarinnan och blir påtagligt störd då jag lite vill går av vid 29:e våningen där han och hans sällskap går av. Jag ber om ursäkt och frågar om det går att ta trappan, blir visad mot en anonym dörr (var det verkligen inga skyltar om nödutgång…?), kämpar mig upp stegvis upp till den 33:e våningen där Brasseriet ligger. Utsikten är som alltid svindlande. Jag ställer mig vid hovmästaren bara för att ta mig en kik. På 34:e våningen är baren och full fest. Jag avstår.

Så kommer sommelier, han som var så rasande trevlig på pressträffen. När jag var där, då i slutet av september, lockade en magnumbutelj av en cognac på en spritvagn. Flaskorna var ännu inte deflorerade, stod där i sin oskuld. Han pratade sig varm om just den cognacen, sa att den skulle finnas på Systemet och jag la namnet på minnet för att genast tappa bort det.

Nu hade jag chansen. Han var fortfarande trevlig, trots stressen med den intensiva tillströmningen av människor (så också den kvinnliga hovmästaren, som tyckte att jag kunde stå bredvid henne hela kvällen eftersom min outfit matchade hennes pulpet). När jag frågade, svarade han ”Ge mig ett ögonblick”. Jag stod staty vid hovmästarinnan, pratade med lite folk och lät tiden sakta gå.

Så kom han med sin spritvagn och där stod flaskan. Nu öppnad och tullad på, förstås. Jag frågade om det fanns möjlighet att köpa sig några centiliter, trots att jag inte hade något bord att sitta vid.

Inga problem. ”Du verkar både nykter, trevlig och skötsam”, sa han. Hällde upp en fyra och mitt i stimmet av servitörer som skulle hämta vin eller fylla på glas stod jag i allsköns ro och avnjöt min Delamain. Det var en alldeles fantastisk stund och ja, den var god.

Jag betalade, tackade varmt, lovade att återkomma och smet sedan in på toaletten som bjuder på en utsikt som heter duga. Så mot hissen som i ilfart tar dig ner till bottenvåningen, väl ute ut den konstatera jag en rejäl kö för att åka upp – ungefär som till en Lisebergsattraktion. Så runt lite grand, säger hej, går trappan upp för att gå till garderoben. Smiter in i den syntpark som står i foajén till bion där aktade elektroniska musiker duellerar i konsten att ratta ljud. Hämtar ut min brandgula Tenson Himalaya, som skyddar mot väder och vind plus att kapuschongen håller kubben på plats. Jag får vänta på vagnen, men kommer sedan hem för att avsluta en intensiv dag.