Man har inte roligare än vad man gör sig. Men när inbjudningarna kommer dels till Falkenbergsrevyn – 5 januari – och ”Paraden” i Arena Varberg – 6 januari – är det ju två premiärer som man inte vill missa. (Läs recensionerna här och här!)

Men att åka tur och retur Falkenberg respektive Varberg kändes lite onödigt. Vi – Z och jag – bestämde oss för att ta en helg i Halland.

Vi bokade in oss på Varberg stadshotell, anrikt så det förslår, med tanken att vi skulle ha Varberg som bas. Den var förstås god. Men… vi borde ha tagit två nätter istället för en. Nu tänkte jag att vi kunde åka hem efter ”Paraden” på Arena Varberg, det är ju inte så långt, på lördagskvällen. Hade Z, som är klok och vacker, bestämt, hade vi åkt söndag morgon istället. Jag ska återkomma om det.

Det är en bländande vacker dag när vi reser söderut i det vintriga, kalla Sverige. Lämnar Göteborg i sin frusenhet för E6 som verkar bedrägligt torr, men man vet aldrig med blankis. Varberg tar emot i den tidiga skymningen. Varbergs torg, ett praktfullt torg, möter oss med snudd på enslighet. Ett ensamt stånd packar ihop sina varor efter dagens värv. Mitt på torget står en praktfull julgran, ljusdekorationerna i träden på torget håller mörkret stången. Kyrkan ståtar mitt emot Sparbankens ståtliga palats. Kristendomen mot merkantilismen. Även om den många gånger går hand i hand.

Vid torget ligger också hotellet, 122 år gammalt, som reser sig väldigt och med nybyggnation nu famnar hela kvarteret. Vi får vårt rum, når det via byggnadens alla prång och trappor. Det är spatiöst med en smula boutiquehotellskänsla. Z ordnar genast en kopp kaffe. Jag hänger in mina kläder i garderoben. Hon tar en kik in i badrummet, som välkomnar med både dusch och badkar. Något hägrar i hennes blick. Vi saknar badkar hemma; här finns det. Eftersom vi var sena på hotellet fanns det ingen möjlighet att utnyttja de spafaciliteter som annars finns.

Rummet vätter mot Västra Vallgatan, mitt emot Biostaden, biograf Capitol. Kanske ska vi se en film på lördagen innan kvällens underhållning. Kanske…

Vi har kommit ner en smula försent för min smak. Men en missuppfattning ställde oss inför detta faktum. Så jag dressar om, min nyköpta tredelade kostym (det gick väl sådär med köpstoppet, men kanske stannar jag vid detta plagg 2024… jag vill ju ändå vara pragmatisk) kommer till pass. Till det Paul Smith-skjortan som jag köpte på Extraloppan i Reykjavik i somras och en sidenslips från något av alla andra secondhandköp som jag har gjort. Jag känner mig klädd. Jag känner mig stilig. Med tålamod tar jag på mig de bruna kängor i läder och camouflagesmärting som jag köpte på Erikshjälpen i november. Skohornet från garderoben klarar inte belastningen och viker sig därför. Det enda negativa med rummet. Jag får snöra upp ordentligt. Inga genvägar här inte.

Så far vi de få milen ned mot Falkenberg. Tar den långsamma vägen ner. Svänger fel och åker ned till Träslövsläge, men tråcklar mig rätt ut mot gamla E6:an med Z:s hjälp. Mörka, hala vägar. Men snart når vi Falkenberg, parkerar bilen vid Stortorget och går in på Sisi, den asiatiska restaurangen bredvid Falkensbergs stadsteater där Falkenbergsrevyn ska spelas om någon timme. Vi tar, som traditionen bjuder, buffén som inte är billig, men som håller god kvalitet. Jag har inte ätit sedan frukost och slukar maten som en sulten. Dricker vatten när Z tar en öl; jag är ju chaufför.

Ja, om revyn kan ni läsa i länken i inledningen av denna text. Men kort sagt: de kan sin sak här i Falkenberg. En mycket skickligt genomförd revy av en professionell ensemble. Föreställningen dansar förbi i tid och rum. Plötsligt är det dags att ta den mörka vägen hem och lika plötsligt är vi på vårt rum.

Vi lyssnar på Sportradion om Juniorkronornas förtvivlade kamp mot ett överlägset USA. Ser sista perioden på rummet, kroknade Juniorkronor stora förtvivlan efter förlusten där ett vunnet silver smakar beskt. Vi kroknar vi med. Bläddrar genom tevens alla kanaler, hamnar framför något med kommissarie Frost. Z somnar. Jag ser färdigt innan jag släcker. Den arrogante advokaten var mördaren.

Varberg är en sommarstad. Inget tvivel om det. Men en kall januaridag i strålande solsken är heller inte fel. Inte frukosten heller, som bjuds i hotellets matsal. Vi är lagom tidiga, men inte utan att Z fått ta sig ett – efterlängtat – bad.

Det finns gott om plats i matsalen och Z placerar oss med utsikt över torget. Det drar lite från de skyltfönsterstora fönstren, men mat och kaffe värmer. Vi tar vår tid. Pratar, som vi gör. Håller tyst, som vi gör emellanåt.

Så går vi upp, men inte till rummet. Lite shuffle board innan check out. Z vinner. Alla omgångarna. Jag tar det med jämnmod. Tar en sightseeing i hotellets alla environger. Här kan man hänga.

Z hade redan kvällen innan nämnt det här med att bo en natt till. När vi nu checkar ut står det klart varför. Vi lämnar hotellet vid elva. Föreställningen för kvällen startar 19.00. Vi har många timmar att slå ihjäl. Bion visar inga filmer att stå efter. Vi packar bilen. Åker mot den gamla fabrikslokalerna där Gunnebo en gång höll hus. Tegelkåkar som nu hyser andra verksamheter, som Vintagebyrån som jag följer på Instagram. Där finns möbler, lampor, mattor och prylar i vår smak. En svart läderklädd Jetson lockar. Men jag nöjer mig med att sitta i den.

Det är trettondagen. Mycket är stängt. Vi åker vidare , denna kalla, vackra, solstarka dag, ned mot hamnområdet som leder till Kallbadhuset och fästningen. Ställer bilen och promenerar ut till det över hundra år gamla badpalatset, men bestämmer oss för att vänta med ett besök där.

Vi styr mot Varbergs fästning, det väldiga fortet med anor från 1200-talet, som reser sig på sin kulle. I Vallgraven är vattnet fruset. Familjer prövar isen, några åker skridskor. Vi går ut mot fortifikationen, den jag aldrig – skam till sägandes – har besökt. Vi går in i portar, in på borggården, upp på vallarna med sina kanoner och sin hänförande utsikt. Varberg är vackert även på vintern och västerhavet ligger stilla som en flört. Men det är bitande kallt.

Vi går in i museet för att hälsa på Bockstensmannen. Den vackra, unga museireceptionisten tar emot min betalning – en vuxen och en pensionär. Jag hör mig säga att jag nästan är lika gammal som Bockstensmannen. Hon skrattar åt mitt skämt och jag inser att jag är som min pappa. Han hade kunnat ha sagt precis samma sak.

Hallands museum är inte stort och Bockstensmannen är central med sin kittlande historia. Men vi börjar med en fotoutställning med lokala fotografers bilder. Vi dröjer oss kvar den tid det tar, men bestämmer oss för att gå ut i solen. Söker oss mot Kallbadhuset för en fik, varm choklad och våffla. Ser de djärva badgästerna komma och gå. Z frågar om jag vill. Men… nä. Mer planerat. Någon annan gång.

Så ut igen för att promenera längs med Sjöallén som blir Sjöpromenaden leder oss sin böljande väg mot Kusthotellet, det före detta sanatoriet. Det är fläckvis riktigt halt. Men vi går försiktigt. Min pälsfodrade Tenson Himalaya värmer. Min stickade, senapsgula Nudiemössa likaså. Z har en Boss-rock som mer är för vår/höst-bruk. Lindar sin halsduk runt huvudet. Det är drygt tre kilometer enkel väg med solen i ansiktet.

När vi kommer fram för att vända kommer en man i en liknande jacka som jag, men med en St Pauli-mössa på huvudet (ja, fotbollslaget i Hamburg). Han rastar sin hund, men är förtjust i att vi har likadana jackor. Han berättar att hans är sju år, men modellen är från hans födelseår: 1972. St Pauli…? Nä, han är inte sportintresserad. Men bodde i Hamburg under en period. Z tar en bild och vi skiljs åt. Ja, inte Z och jag. Det skulle se ut.

Vi går tillbaka den vägen vi gick. Nästan. Parallellt med Sjöpromenaden går en grusad vall, som vi anar förmodligen bar en smalspårsjärnväg.

Tillbaka till bilen. Mot mat. Det blir en omväg ut ur stan och in igen. På Sportradion hinner jag höra hur Villa Lidköping på tilläggstid vänder underläge 5–6 till vinst 7–6 mot Rättvik. Saknar bandyn.

Vi kommer till den nyöppnad italiensk restaurang Dell’ Amore mitt emot bion. Z väljer pasta. Jag en pizza, Bosciola, med tryffelsalami. Fluffig och fin, som wienerbröd. Husets röda till.

En stilla stund där vi fördriver tiden ytterligare med varsin espresso och tiramisu och samtal.

Det är dags för revyn. En djärv premiär av ett rutinerat gäng. Vi roar oss furstligt. Det är i Halland det händer.

Hemma väntar ”På spåret” och vår egen säng. Utanför är allt kallt. Men vi värmer varandra i varandras sällskap och med minnet från en fin helg.