Teater:

STUGFEBER

Lars Demians musikerkarriär är lång och omvittnad, om än att han något kanske flugit under radarn. Halmstadmusikern fanns i början på 80-talet med på trendiga Stranded, skivbolaget som hyste Lustans Lakejer och Ratata. Klev in som en av många i den svenska visvågen på 90-talet med Stefan Sundström, Johan Johansson och – senare – Lars Winnerbäck. Han har dessutom skrivit musik till Ika Nords barnprogram för tv. Den nu 66-årige, Halmstadfödde musikern har funnits med länge, med andra ord. Alltid med sin profil och sin starka integritet.

”Stugfeber” är hans verk (och hans debut, så vitt jag vet, på Göteborgs stadsteater). Från text till musik. En burlesk, en mörk fars där musiken ständigt speglar handlingen utan att för den sakens skull vara en regelrätt musikal.

Stadsteaterns ensemble är all in i detta. Har förvandlat Lars Demian med orkester till något hämtat från närmsta steam punk-bar med musik som i sin tur är präglad av cirkusmusikens skeva ton och känsla för dramatik, som klezmermusikens ysterhet och Tom Waits svindlande förmåga att gifta udda instrumentering i en egen, säregen ton.

Ett rån med mycket kontanter som byte har gått över styr. Rånarna Oscar (Fredrik Evers) och Lea (Caroline Söderström) har nått en stuga i skogen mitt under älgjakten (uppbyggt för förvecklingar!), men under flykten har de tvingats lämna Jonny (Jesper Söderblom), som skottskadats. Sagde Jonny är Leas pojkvän, Oscar är hans far. In kommer Gerd (Anna Bjelkerud), grannen i skogen som är nyfiken på de nyss anlända gästerna. Hon som har en dotter, Tindra (Karin De Frumerie) som är polis.

Ja, ni hör. Här vankas intriger av högsta farsklass.

Miljön – ja, Markus Granqvist scenografi – skapar stämningar som i en Aki Kaurismäki-film. Kärvt, murrigt och utan krusiduller, men öppet för lösningar i stundens infall och hetta.

Det blir inte sämre, eller nja, av att Fredrik Evers och Caroline Söderström är som hämtade från ”Byhåla”, tv.serien från tidigt 90-tal med Ronny (Fredde Granberg) och Ragge (Peter Settman) i centrum med deras Fård (Forden de älskade) med bräkande ståkkholmska, rock’nrollromantik och yviga gester och lika yviga repliker. Fredrik Evers kan heller inte låta bli när han testar hembränt och ska förklara smaken, att närmast ordalikt sno Per Anderssons vintips som med en stor portion humor levereras varje fredag på dennes Instagramsida.

Ja, ”Stugfeber” är sannerligen ingen allvarsstund, trots gangstrar, rån och skottlossning, som ju inte ligger långt ifrån verkligheten. Den är heller inte något Noréndrama, även om det finns en fader–son- och mor–dotter-relation som skulle kunnat älta detta.

”Stugfeber” är skamlös underhållning, med slapstick och vässad dialog som hämtad från privatteatrarna. Det springs i dörrar, slås i dem samma. Ja, till och med förbi dem, då de medverkande förhåller sig tämligen fritt till kulisserna. Allt är i ett rasande tempo och skratten är smittande.

På sant farsmanér tappar skådespelarna emellanåt koncepten, improviserar i någon tappad replik och fylls av fniss som sprids i salongen. Gott så.

Men… och det är en stark invändning. Stadsteaterns skådespelare har tidigare varit inne och känt på fars och buskis. Det är dessvärre inte deras bästa gren. Så ej heller den här gången. Här finns inte tajmingen i replikerna. Man orkar inte invänta publikens skratt utan skyndar vidare till nästa scen och replik. Synd. Och varför i hela friden ska musikerna se ut som en steam punk-orkester…? Ja, inte bara de känns mal placé. Det gör tyvärr hela ”Stugfeber”.

Stugfeber, Studion, Göteborgs stadsteater, premiär23 september 2023, spelas t o m 3 november. Denna recension sågs 21 oktober.

Av Lars Demian, som också har skrivit musiken och är kapellmästare.

Regi: Hugo Aavaranta Hansén.

Koreografi: Rickard Hasslinger.

Scenografi/ljus: Markus Granqvist.

Kostym: Richard Andersson.

Mask: Marina Ritvall.

Ljud: Daniel Johansson.

Medverkande: Anna Bjelkerud (Gerd), Fredrik Evers (Oscar), Karin De Frumerie (Tindra), Jesper Söderblom (Jonny) och Caroline Söderström (Lea).

Musiker: Lars Demian, piano, David Tallroth, bastupa, trummor och blåsarr, Love Meyerson, dragspel, trummor, marimba, Karin De Frumierie, saxofon, dragspeln bano, slagverk och sånginstudering, och Jesper Söderblom, klarinett, banjo och slagverk.