Film:

STOP MAKING SENSE med TALKING HEADS

!!!!

Minnet är bedrägligt. Men övertygelsen stor. Jag minns Talking Heads konsertfilm ”Stop making sense”, som ju hade premiär för 40 år sedan. Hur sångaren David Byrne kommer in i sin alldeles för stora kostym för att trycka igång kassettbandspelare med rytmerna som startar ”Psycho killer”. Jag minns hur gitarristen Adrian Belew tog plats. Jag minns den förställda glädjen och det bottenlösa svänget, som musiken – och regissör Jonathan Demme – förmedlade.
Nu nyrenoverad och i ett så kallat 4K-format var det för att få upplevelserna från då uppdaterade, minnet besannat och se om musik från för cirka 40 år sedan fortfarande var relevant.
Det gick väl si och så med det ena och definitivt med det andra.
Jo, konserten startar med ”Psycho killer” och David Byrne. Men… han har i och för sig en beige kostym. Men den där specifika i mega grande-size kommer först långt senare. Hur Adrian Belew kom in i bilden vet jag inte heller. Det är ju gitarristen Alex Weir, som spelar sprudlande och rytmiskt intensivt. Inte alls utsvävande och underhållande galet i rundgångsland som Adrien Belew. Men inte desto mindre underhållande.
Ja, mitt minne förvandlas till pulvriserade fragment. Men bara för en kort stund. För glädjen i att se bandet spela, musiken de framför och på vilket sätt medlemmarna gör det förvandlar biosalongen till en festplats, en konserthall där vi är på plats.
Efter starten kommer Tina Weymouth in och förstärker spelglädjen med sin sprudlande utstrålning och excellenta basspel. Från ”Heaven” byggs allt på med fler och fler medlemmar för att hela orkestern – förutom Talking Headsmedlemmarna David Byrne, gitarr och sång, Tina Waymouth, bas, syntbas, sång och gitarr, Chris Frantz, trummor och sång, och Jerry Harrison, gitarr, keyboard och sång också nämnde Alex Weir, gitarr och sång, Steve Scales, slagverk och sång, Bernie Worell, keyboard, samt sist men inte minst körsångerskorna Ednah Holt och Lynn Mabry.
Jonathan Demme har förvandlat fyra konserter i Pantages Theatre i Los Angelses i december 1983 till en enda, underhållande enhet om knappt en och en halv timme.Det är bedrägligt spontant från scen, med vetskapen om att allt är noga inrepat. Från musiken till varje danssteg. Emellanåt kan man ana att sången från en kväll har använts för en tagning som varit snyggare än en annan, då synken inte sitter. Men det är petitesser.
”Stop making sense” måste vara en av de främsta konsertfilmerna som har gjorts. Man känner som filmpublik en stor närvaro. Lusten att dansa och applådera spiller över. Det är inte en film vi ser. Det är en konsert där vi närvarar.

”Stop making sense” är ren och skär glädje. Samspelet mellan musikerna är excellent. Hur de förmedlar energi, dans och den eklektiska musik som här måste vara Talking Heads artistiska höjdpunkt.Om musiken håller…? Herregud, ja! Om den nyrestaurerade filmen håller! Herregud, ja!

Gick jag dit trots att sjukdom ville hålla mig hemma och omvärldens krigiska och mordiska närvaro gjorde sig grymt påmind, var det i ett lyckorus jag hamnade i. Tack för det.

Tänk, detta var Talking Heads bländande utveckling blott dryga fem år efter att bandet gästat Göteborg och spellokalen Crazy Daisy i Gårda.

Den, som apropå minnen och övertygelser gäckar. Jag skrev ju om den konserten, som jag aldrig kom iväg på, med anledning av att Jacy’z öppnade sin Big Stage i Gårda.

Då var jag övertygad om att Crazy Daisy låg på Drakegatan mitt emot där Jacy’z nu ligger och då i en sedan länge riven tegelkåk som senare huserade rockklubben Rockers och Henryk Lipps första Music-a-Matic-studio.

Jag fick en reprimand av min vän P dy, som hävdade att Crazy Daisy låg på en helt annan adress, om än i Gårda.

Vi dividerade chattvis, där jag blandade in H som var på plats i juni 1978 och alltså var på plats, som gav mig rätt. Andra har också gett mig rätt om att Crazy Daisy låg på Drakegatan och senare blev Rockers.

Vad var det jag skrev om minnet inledningsvis…?

Minnet är bedrägligt. Men övertygelsen stor.

P dy hittade till slut en affisch som visade var Craizy Daisy låg, det vill säga på Gårdagvägen 9. Adressen finns kvar. Men inte huset och uppenbarligen inte heller minnet av platsen för oss somliga.

Men Gårdavägen har också sina kopplingar. Det var väl här som Håkan Hellström bodde i ett studentboende vid genombrottet 2000. Eller spelar minnet mig ett spratt…?

Stop making sense, Bio Roy, Göteborg (kvarvarande visning 25 oktober och 3 november).

Regissör: Jonathan Demme.

Med Talking Heads (David Byrne, Tina Weymouth, Chris Frantz och Jerry Harrison) förstärkta med Steve Scales, Alex Weir, Bernie Worell, Ednah Holt och Lynn Mabry.

Låtar:

1. Psycho Killer
2. Heaven
3. Thank you for sending me an angel
4. Found a job
5. Slippery people
6. Burning down the house
7. Life during wartime
8. Making floppy floppy
9. Swamp
10. What a day that was
11. This must be the place (naive melody)
12. Once in a lifetime
13. Genius of love
14. Girlfriend is better
15. Take me to the river
16. Crosseyed and painless