Konsert:

OLA SALO och CHRISTOPHER DOMINIQUE

!!!!

Kajskjul 8, Göteborg

Publik: 400.

Bäst: Ola Salos spännvidd på rösten.

Sämst: Han är ingen vidare sologitarrist.

Fråga: Kommer gästande Dolly Dolores fortsätta i kommande shower på Kajskjul 8…?

Ge Ola Salo en scen och han slukar den. På samma gång äter han upp den publik han har nedanför sig. Ja, som han omger sig med. Han kan inte bara vara på scenen, utan låter spellokalen vara ett rum som han utnyttjar till bristningsgränsen. Ingen scen är för liten att göras stor med Ola Salo i lokalen.

Ja, jag vet. Jag har haft förmånen att se honom med the Ark på små och stora scener. Som senast i Trädgårdsföreningen under förra sommarens, försenade, återföreningsturné. Som på en mindre lokal i Austin när bandet tillsammans med Deportees och Moneybrother skulle övertyga amerikanarna om att svenskt rockstål biter. Där och då, i mars 2005, på en scen i något som skulle kunna ha varit en mindre bodega i Texasstaden under festivalen South By South West var Ola Salo överallt och höll hart när på att riva den spaljé, som en mindre nogräknad restaurangidkare rest för inomhusväxter. Men knappast räknat med att en svensk sångare med arenaartistkomplex ville använda att växa på.

Fast nu är det så med Ola Salo; han tar tillfället i akt. Jobbar med de stora gesterna. Oavsett om det är på en stor eller liten scen.

Pandemin gav samarbetet med Växjökeyboardisten, producenten och arrangören Christopher Dominique. Han som backup, sidekick, pianist. Ola Salo på munspel, gitarr, prat och vokalgymnastik extraordinär. En lyckad kombo, som fortsatt efter postcovid och nu har nått Göteborg och Kajskjul 8.

Det är ett intimt format. 400 i lokalen och definitivt närkontakt mellan publik och artist.

Det dröjer, typ, noll sekunder, innan Ola Salo klivit ned från scenen och ut i publiken. För att hälsa. För att tjôta. För att sjunga. För att underhålla.

Han trivs från första stund. Är ivrig att få igång publiken och skulle… ja, faktiskt, kunna hålla igen lite. Men han är så ivrig, Ola Salo, att få visa sin förträfflighet. Sin sång. Sina låtar. Vad han och Christopher Dominique gör tillsammans.

Det är förstås charmigt. Det är förstås alldeles fantastiskt. Han spänner över sin karriärs betydelsefulla låtar, artister som sått ett frö i den unge Rottnegrabbens bröst. Musik av Bob Dylan, David Bowie (”Life on Mars?”), Elton John (”Saturday night’s alright for fighting”), Queen… Men också Karl Gerhards ”Jazzgossen” och Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” i en version som utvecklar sig till ren boogiewoogiebananza.

Christopher Dominique får spänna sina sångmuskler i Ray Charles ”Mess around” med Ola Salo som ivrig munspelssolist – ett instrument han blivit en fena på.

Spelningen på Kajskjul 8 är den första i raden av flera där duon gästar den göteborgska scenen. Det är sprakande effektivt och mycket underhållande. Som när han lovar spontanitet och frågar om publiken efter låtval, men allt blir förstå någon the Ark-låt. Men… så får han napp av en kvinna som slår följe upp på scen för en bluesrökare jag inte fått fatt titeln på. Det låter fantastiskt. Inrepat och starkt. Hon, Dolly som hon heter, kan sjunga och utmanar Ola Salo, som spänner rösten i sitt rockregister. Snyggt. Nå… en googling senare visar att Malmösångaren Dolly Dolores tidigare har jobbat med Christopher Dominique, så kanske var det inte så spontant som det i förstone verkade. Men inte desto mindre häftigt för det.

Ola Salo – med Christopher Dominique – är definitivt se- och hörvärt på Kajskjul 8. Ja, vilken scen som helst. En upplevelse sen att glömma.