Det kan te sig som en historisk, lätt svindlande resa om man kikar på adressen som nya, ståtliga hotellet Jacy’z ligger på. På Drakegatan, tvärs över gatan – om man nu kan föreställa sig det – låg på 70-talet diskoteket Crazy Daisy som 15 juni 1978 genom göteborgaren Anders Holms försorg fick dit Talking Heads. En spelning som ”alla” var på, men som blott fylld lokalen med knappt hundra personer.

Ingenting är förstås sig längre likt. Gårda är definitivt en stadsdel i förändring. Från landshövdingshus och fabrikslokaler till kontorspalats och dito skyskrapor. Blott i stadsdelens östra del kan det gamla Gårda skönjas i form av några stackars bortglömda landshövdingshus, Apotekarnes gamla lokaler som nu hyser Brewhouse med scener och tusen och en kreativa verkstäder. Ej heller att förglömma Remfabriken, museet som kastar en tillbaka över hundra år i bullrig fabriksmiljö, med kringliggande fastigheter.

Men just på Drakegatan är förändringen total. I november förra året invigdes Kexchokladhuset som hyser Jacy’z – det senaste hotellet i Göteborgsgänget ESS’ samling av hotell i Norden. Det har hela tiden funnits en avsikt att expandera. Poolområdet invigdes nyligen och ambitionen att underhålla har gått parallellt med hotellets öppning och framtidsplaner.

45 år senare är det åter dags för musik att ljuda på Drakegatan.

Fredagen 1 september öppnade Big Stage, en konserthall med plats för drygt tusen (jag hörde något om det dubbla, men låter det vara ryktesvis) i Jacy’z lokaler. Men på grund av att brandmyndigheterna ännu inte gett klartecken för så många var det cirka hälften på plats i Göteborgs nya konsertlokal.

Den är i sanning annorlunda och ger ekon av något amerikanskt – helt i linje med det som ESS vill att deras etablissemang ska utstråla – med snygg, omfångsrik bar, en balkong i etage, längst bak från scen räknat ytterligare etage med stolar och bord för den som lättjefullt och med godutsikt vill kolla in stöket framför scen. Men kanske den märkligaste detaljen är golvet. En heltäckningsmatta ger inte bara känsla av att man vill gå barfota utan också att det inte är så mycket rock’n’roll över det hela.

För rock handlar det om vid invigningskvällen. Göteborgs sleazestoltheter Hardcore Superstar skulle tillsammans med nykomlingarna Velveteen Queen göras först ut på Big Stage.

Ja, varför inte…? Hardcore Superstar har jag följt sedan slutet av förra millenniet och skrivit några spaltmeter om. Hängt med på inte mindre än två reportageresor (till Berlin och Hamburg 2000 och förbandsgig för AC/DC i Turin året efter). Senast jag träffade bandet var för en intervju som gjordes med Adde Andreasson och Martin Sandvik, bandets trummis respektive basist, för GöteborgDirekt 2018. Det är än längre sedan jag såg bandet live. Hög tid nu, alltså.

Sedan något år tillbaka har Adde Andreasson fått kliva av trumpallen på grund av problem med hörseln. In har istället Loks eminente batterist Johan Reivén klivit. Logiskt, kan man tycka, då Lok och Hardcore Superstar förenades i Troublemakers ”Staden Göteborg” för Popstad 2001 och gjorde en gemensam spelning på Pustervik i den vevan, som sedan blev ett förbandsgig på Ullevi för just AC/DC kring midsommar.

På scen fyller han med emfas Addes roll, men samtidigt är Adde i Hardcore Superstars DNA. Bandet har kämpat hårt, länge och väl med sin rock. Är alltid på scen underhållande. Men på Big Stage håller bitarna inte samma. Jocke Berg, denne så energistinne frontman och sångare, är måhända igång från start, men det är inte hans röst. Falsetter och skrik som klingar falskt känns inte värdigt. Tyvärr. Jag ska inte säga att det var bättre förr. Men… det nya materialet matchar inte de äldre låtarna som ”We don’t celebrate Sundays”, ”Last call for alcohol”, Wild boys” och ”Dreamin’ in a cascet”. Och ”Someone special” visar att bandet gjort den bästa Oasis-låt som inte Noel Gallagher har skrivit.

Jo, det är jovialiskt och Jocke Berg nämner mig i starten och pratar om att bandet i och för sig har spelat på många scener i Göteborg, men inte lika många som Kai Martin har gjort. Haha, smickrande. Kanske stämmer det.

Men den här gången hjälper inte smicker. Hardcore Superstar gör ett blekt intryck och devisen ”You can’t kill my rock’n’roll” (titeln på albumet från 2018) dämpas kraftig av heltäckningsmattan.

Velveteen Queen…? Göteborgbandet har nyss kommit ur startblocken i rockracet. Bildade 2021 tittar de framåt genom att kraftig snegla tillbaka till 70- och 80-talens rockscener. Det låter helt ok, men är lite för mycket präglat av klichéer för att landa i sin egen originalitet. Med tålamod och iver kan Velveteen Queen hitta sin nisch och bli vinnare i det långa loppet.