Det är ju aldrig lätt att summera en festival. Jag har varit på samtliga Way out West sedan starten 2007, undantaget 2013 då vi kunde höra både Alabama Shakes och Alicia Keys från trädgården hemma. Det var förmodligen också första gången som jag missade Håkan Hellström på hemmaplan. Det var ju dumt. Men vad är bäst? Vad är bättre än åren tidigare? Vad kan gå upp mot Broder Daniels ödesmättade avskedskonsert 2008 efter att gitarristen Anders Göthberg så fatalt ändat sitt liv i april samma år? Eller Nick Caves dramatiska gospelmangel för ett år sedan? Eller Kraftwerk 2012? Prince 2011? Grace Jones 2016? Hello Saferide och Säkert! 2007? Jag vet inte.

Men min känsla är ändå att 2023 års upplaga av Way out West inte var lika himlastormande som året dessförinnan. Det kan å andra sidan har berott på den förlösande känslan av att pandemin äntligen lättat på trycket. Vi fick för första gången på somrar mötas igen utan avstånd och med musik från band och artister som inte ville annat än visa upp sina scenfärdigheter.

Hur som helst: ett Way out West bjuder ändå upp. Somt som tumlar om. Somt som flimrar förbi. Och somt som väcker nyfikenhet för stunden. Räkna därtill de möten som görs med vänner från förr eller vänner just nu. Det blir lätt trevligt på Way out West i mixen av folk, högt och lågt över generationer och ursprung och härkomst. Förutom mixen av musik, förstås.

Om mina dagar på Way out West kan ni läsa här: torsdag, fredag, lördag samt Håkankonserten!

Bäst:

1. Starterna. Torsdagen med Sara Parkman, den underbara urladdning med en artist med band som kickade igång festen. Fredagen med finstämda Maja Francis. Lördagen med stillsamme, närmast blyge José González.
2. Finalen. Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström. I ösregn skapade han sin egen plaskis på catwalken. Blev dygnsur från topp till tå, men skapar artistiskt under ändå.
3. Röj. Viagra Boys. Man vet vad man får, men får alltid mer ändå.
4. Linné. Det nya tältet som mer var som en hangar.
5. Modet. Way out West är en evig cat walk.

Friskt startat. Hälften vunnet. Sara Parkman, Maja Francis och Jose González inledde strong torsdag, fredag respektive lördag med kraft. Foto: KAI MARTIN

Stilfull comeback:

1. Soundtrack of Our Lives. Göteborgsbandet var laddat till tänderna och bjöd upp till en stilfull återförening och vilken låtskatt bandet sitter på.
2. Blur. vet inte om det var en riktig comeback (bandet gör ju de lite för ofta). Men punkigt, slarmigt och trevligt blev det.

Återförenade. Blur och Soundtrack Of Our Lives återförenades med glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM

Underhållande:

1. Devo. Kanske festivalen mest relevanta bokning där bandet dystopiska filosofi – devolution – så här 50 år senare fortfarande har sin relevans gällande miljöförstöring, politisk makt, polisvåld och kommersialism. Dessutom helt i linje med Way out Wests miljötänk.
2. Amyl & the Sniffers. Utan Amy Taylor är then Sniffers ingenting. Men samtidigt är Amyl & the Sniffers ett band och hon ett energiknippe, charmigt, busigt underhållande som få.
3. Tove Lo har klass och utmanar inte bara sig själv utan också sin publik – både beträffande musiken och klädstilen.

Mest märkligt:

1. GP:s Jonathan Bengtssons recension av Devo med den rubricerande frågan ”Är Devo festivalens dummaste bokning?”.
2. Christine & the Queens performance – queer och topless.
3. Återigen Jonathan Bengtsson. Nu hans Blur-recension. Konserten slutade strax innan tolv. 23.58 har han analysen klar och texten ligger ute på gp.se. Ett smärre under, om ni frågar mig.

Trängsel:

1. Höjden. Den lilla scenen där alla hörde, men få såg. Det är ju en detalj som åtminstone för mig tog udden av besöket.
2. Finaldagen. 40000 – rekord – på området var åtminstone 10000 för många. Med tanke på vädret med dygnsura gräsmattor som inte tålde trycket från alla var det kanske inte helt övertänkt.

Käckast:

1. Onekligen Billy Strings bluesgrassrotade musik. Skickligt, flinkt.
2. Norskan Aurora, som i mellansnacken var hurtigt charmig. Men i musiken som Enyas emosmittade lillasyster.

Käckast. Billy Strings och Aurora. Foto: PETER BIRGERSTAM

Larmigast:

1. Yo La Tengo kan det där med att skifta mellan popsött och fullkomligt oljud.

Dubbelt upp:

1. Dungen. som fick hoppa in för avhoppade Johnny Marr. Bandet spelade också på torsdagen, men då på Stay out West.

Skvallret:

1. Stefan Sporsén, som tidigare spelat med Håkan sedan 23 år tillbaka, dök upp med José González. Men skulle också ha spelat med Blur. Men efter spelningen på Wembley i London bestämde sig bandet för att steka blåset. Därmed rök Sporséns gig med britterna.
2. DN:s sommarbilaga gjord med AI, som rekommenderade festivaler som Hultsfred och Arvika för sommaren 2023 (har inte hunnit kolla upp, men det låter ju fantastiskt… korkat).

Problem:

1. När förre ministern, socialdemokraten, Leif Pagrotsky försöker krångla på sig rock och regnrock samtidigt. Det löser undertecknad, som går bakom honom. Vem jag är har han ingen aning om, så där får fåfängan sig en stukning, men vi hinner prata politik och konst på Götaplatsen (”Drömmarna monument), där vi är eniga om att Hampus Magnusson är ute och cyklar.
2. Sittplatser. Way out West ska vara en festival för alla. Men ont om sittplatser är det gott om.
3. Matpriserna. 140 kronor för enklare form av mackor är galet dyrt.

Bättre upp:

1. Jacob Banks hade en gospel/soulröst som slog knock. Men uppbackad av en gitarrist/keyboardist och en trummis plus förinspelat gjorde ändå spelningen blek.
2. Kelela kan sin r’n’b. Men untan band och med ett USB-minne som ackompanjemang blev det torftigt. Än värre då hon spelade framför Viagra Boys nödtorftigt övertäckta instrument och utan backdrop som skapade någon en identitet.
3. Sam Fender, som saknade DNA.

Fråga:

1. Vem var det som spelade Siouxsie & the Banshees ”Hong Kong garden” på VIP-området.
2. Vem tror att den egentliga festen är på just VIP-området?
3. Vad blir 2024 års stora dragplåster?

Vimmel:

Torsdag – Cain & Abels/Dunderhoneys/Kingstone Air Forces sångare, creative directorns, författaren Marc Eastmond, min älskade hustru, mästerfotograf och galleriägare Oscar Mattsson, läkaren och William-keyboardisten Linda Lindmark, journalisten och författaren, ärkeängeln, Martin Röshammar, mästerfotografen, layoutaren, journalisten Peter Birgerstam, journalisten och författaren Klas Ekman samt mästersångaren, musikalartisten och skådespelaren Timo Nieminen.

Fredag – Red Top Larsson, eventarrangör och delägare av Pustervik, aktiv med nya projekt på Ringön. Webstrarna – Ola Jameson, Petter Eklund och Sten Tjäder – som nyligen kom med en sommarlåt och som under ett år mellan 2021 och 2022 gav ut en låt per månad. Min älskade fru. Journalisten, författaren, föreläsaren och researrangören, ägaren av Afrikakompaniet och VD för Nestius kommunikation, Tina Sayed Nestius.

Lördag – Aftonbladets fotograf Anders Deros tillhör en av de flitigaste i diket under Way out West. Hustrun med före detta läraren, min vän sedan gymnasietiden, Eva Gometz. Musikälskande politikern Leif Pagrotsky missar sällan ett Way out West. Håkan Hellström-gitarristen Simon Ljungman hann med ett peace and love innan konserten. Indiemästaren och oklanderligt klädde (alltid kostym på Way out West) Terry Ericsson höll fanan högt. Elsa Gometz (ja, dotter till Eva och som av en slump gymnasiekamrat med min ena son, då det begav sig), nyexaminerad sjuksköterska. Musikälskaren, fotografen och förre TV4-medarbetaren Michael Kleber missade inte mycket på Way out West. Förre ad:n, musikkonnässören Håkan Sandsjö tar tillfället i akt att både lyssna på favoriter, njuta av nytt och träffa vänner. Efter 23 år har Stefan Sporsén hoppat av Håkan Hellströms band för egna projekt. På Way out West gästade han José González på scen. Timmar innan finalspelningen lyckades Labbe Grimelund, Håkan Hellströms och Bongo Riots trummis, stanna för en kort pratstund. Mästerfotograf Johan Bergmark älskar rock’n’roll. Här flankerad av Håkan Sandsjön, Brian Fuller från Austin, Texas, och undertecknad.

Klädsel:

1. Torsdag – Wezc-jacka (Erikshjälpen), Samsøe Samsøe-tischa (Folkekirkens Nødhjelp, Søborg), NN07-byxor (KFUM), samt Tretorn-stövlar (Afound).
2. Fredag – Boss-kavaj, sammet (Holte loppmarknad), Adventure Bound Originals Since 1899-väst (Röda korset, Reykjavik), Day Birger Mikkelsen-skjorta (Holte loppmarknad), These Glory Days-slips (Myrorna). Junk de Luxe-byxor (Kirppu, Hillerød), Nudie-mössa (Ragtime) samt Tretorn-stövlar (Afound).
3. Lördag – Oscar Jacobson-kavaj (Erikshjälpen), Nudie-tischa (Erikshjälpen), Dockersbyxor (KFUM), Nudie-mössa (Ragtime herr) samt Tretorn-stövlar (Afound). Senare på kvällen regnjackan Regatta (inhandlad i Reykjavik, nyköp).

Vimmelfoton: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG