Konsert:

RASMUS BLOMBERG med band + LILY ARBOR

!!!!

!!!

Café Hängmattan, Göteborg.

Publik: Runt 50.

Bäst: ”Stones come alive” är mäktig live också.

Sämst: Pedalpillandet och omstämmandet.

Fråga: Är det inte dags för fler att upptäcka Rasmus Blombergs kvaliteter.

När jag fick höra Rasmus Blombergs debutalbum ”River’s call” för två år sedan blev jag helt tagen. Musiken var inte bara vacker utan kraftfull. Låtarna följde ett slags dramaturgisk ordning. Precis som ett album ska göra, men som inte alla förmår. Här fanns en början i vackert försiktiga ”All that we wished for” till den ståtliga finalen i ”Don’t disappear”. Finstämt följs av intensivt, som ”Stones come alive”. En musikalisk vindlande resa från hans barndom i Floda på och längs Säveån till Göteborg.

Det var inte bara ett album som borde blivit en vinyl, men aldrig blev det. Det var dessutom, enligt mitt förmenande, 2021 års starkaste album. En platta jag ofta återkommer till. Musik som jag hävdar med all rätt skulle platsa på Way out West – åtminstone i stämningsläge. Live har han fortfarande en del att lära.

Men från scen… hur låter det då? Ja, jag har fått vänta. Trodde jag skulle få möjligheten i våras då en spelning på Fängelset genom Sofar Gothenburgs försorg arrangerades. Fast av den konserten blev det blott fyra låtar på en kvart, då andra artister också krävde sitt utrymme.

Då stod han dessutom ensam på scen med sina pedaler och sin Fender Jaguar och gjorde intryck. Det gav helt enkelt mersmak.

Nu var det alltså äntligen dags efter att ha missat hans konsert på Nääsfabriker i början av juli då han spelade med band. På Café Hängmattans lilla scen – och dito lokal – blir det ju för artisten att gå i clinch med publiken. Närheten gör framträdandet skoningslöst. Med sitt band, trummisen Joel Jansson och keyboardisten/basisten Emil Aspegren blir det både dramatiskt, finstämt och uttrycksfullt.

Rasmus Blomgren må sakna större scenvana, men verkar inte lida av det i någon större mån. Samtidigt kräver hans musik största möjliga tystnad och uppmärksamhet. Hans fingerspelande bjuder på elegans och perfektion. Något som också utmanar till lyhördhet från publiken. Lägg där till att hans musik svänger, låtarna har helt enkelt groove oavsett om de är försiktiga eller ösiga. det är med andra ord svårt att inte bli berörd.

Det märks emellanåt att Bon Iver är en förebild, men jag tycker också att Rasmus Blomberg vågat sin i, ljudmässigt och i viss mån harmonimässigt, i the Cures ”A forest” eller den tiden kring albumet ”Seventeen seconds”. Det skapar en mystik, en spänning, en skönhet. Något som tillsammans bildar han så speciella karaktär.

Visst. Det kunde vara tajtare mellan låtarna. Var och en av låtarna kräver sina inställda pedaler för rätt sound och sin stämning på gitarren. Det tar lite onödigt med tid och risken är att man som publik tappar fokus. Han kunde också vara lite mer av en singer/songwriter och berätta om musiken han spelar.

Utrycksfull. Rasmus Blomberg kan gå från finstämt till kraftfullt – något han visade med sin konsert på Café Hängmattan. Foto: KAI MARTIN

Men med musiken väl på plats låter det förträffligt i ett väl balanserat sound och ljud utåt tillsammans med dynamiska arrangemang. Rasmus Blomberg är en utmärkt kompositör, gitarrist och sångare. Med sina lyhörda musiker har han skapas stor musik.

Sju låtar blir det den här gången, där han visar upp två nya – ”It was always you” och ”Wildfires”. Låtar som inom kort ska spelas in.

Det är musik som väl smälter in i hans övriga material, hämtat från just ”River’s call”. Det blir återigen en afton med längtan efter mer. Där urladdningen i ”Stones come alive” – där bandet tar ut svängarna och volymen rejält –följs av finstämda finalen i ”Don’t disappear”. Pustervik nästa…?

Rasmus Blomberg var uppvärmare för betydligt mer rutinerade Lily Arbor. För mig fick duon Felicia Darhult Störby (ja, hon är på håll släkt med New Time Orquestas Per Störby) och Lovisa Nilsson med band bli bonus. Tillsammans har de verkat i mer än tio år, om inte just som Lily Arbor (med start i Falkenberg). Det märks. Deras stämsång är fint sammanflätat med Felicia Darhult Störbys ljusare röst som med mer folk/countrykaraktär och snygga glissandon mot Lovisa Nilssons snyggt skuggande. De är trygga i varandra.

På scen vädras förstås förra årets album, men också lite låtar som är både äldre och nyare. Men live är låtarna värda bättre arrangemang. Det finstämda i duons musik kläs på scen i ett slags opassande kantighet. Synd. För deras vackra folk/countryton, americana om ni så vill, ska framföras på bästa sätt för att bäst komma till sin rätt. Men första extranumret där publiken fick samlas kring lägereldspianot och höra tjejerna sjunga utan förstärkning var en stund magi.

Rasmus Blomberg, Café Hängmattan, 18 augusti 2018. Låtlista:

1. You will fade.
2. It was always you.
3. May morning haze.
4. Wildfires.
5. Breathing.
6. Stones comes alive.
7. Don’t disappear.