Det var ett galet dygn som svepte in 2015 med start 17 augusti och final morgonen därpå. Med en energi som om allt var möjligt. Upp till Stockholm. Ned från Stockholm. Allt där emellan.

Det var Ronnys kontakter som löste spelningen på Gröna Lund, nöjesparken som naturligtvis inte ville vara sämre efter Kai Martin & Stick!-comebacken än vad Liseberg var, där bandet spelade året innan. Jag vet inte vilka förhoppningar vi hade med vårt återförenande, men det mesta gick över förväntan när vi återsågs och repade långfredagen 2013 för spelningarna i Stockholm och Göteborg helgen efter. Intresset från media var modest, men GT skrev och P4 Göteborg med Stefan Livh som eftermiddagsvärd bjöd in oss för en livespelning som kvartett – Gomer Explensch, Markus Larsson, Alex Gabay och jag – fredagen den 5 april, dagen innan comebackspelningen på Scandic Grand Central och senare Pustervik 7 april.

Detta var 2013. Om det sedan var hybris eller sunt förnuft som gjorde att vi satsade vidare vet jag inte. Men spelningarna då gav mersmak. Vi mötte en publik som gillade oss då, men förvånande stod också intresserade framför scen som näppeligen inte sett oss då det begav sig. Kanske var det det. Kanske var det bara det faktum att vi ville fortsätta för att det var kul, att musiken ägde relevans och att vi faktiskt kände att vi kanske borde göra ny musik.

Till spelningarna 2014 hade vi gjort det. Till spelningen på Gröna Lund hade vi dessutom bokat in tid i Charles Storms studio Cloudchamber för ett nytt album, som redan vid nedfärden från spelningar i Dalarna augusti 2013 fått namnet [utan titel]. Jo, Cremonese och jag måste ha pratat om att vi eventuellt skulle skapa nytt redan då.

Spelningen på Gröna Lund fick vi i februari. I mars hittade jag, i en secondhandbutik på Västergatan i Göteborg, scenkläderna. En ormskinnskostym förvånande nog i design av H&M, en ko eller gris som fått sätta livet till för att återuppstå som ormskinn. Tiger of Sweden-skjortan köpte jag på Garageloppisen i Slottsskogen. Hatten var inhandlad i Williamsburg vintern 2014å då vi var på resa hela familjen. Skorna, ett par svarta Rizzo inhandlade på någon från NK för hundra år sedan. Klar för scen tidigt, alltså.

Vi testade våra nya låtar i slutet av maj 2015. Kompositioner där några bara kvällen innan rephelgen hade fått texter. Allt var med kniven mot strupen. Individuellt mådde närmast samtliga bandmedlemmar dåligt av tusen och en skäl. Vi gick in i replokalen med krumma ryggar, knäande och mentalt svaga; vi gick ur samma lokal tre dygn senare med högt burna huvuden, rätade ryggar och ett osvikligt självförtroende.

Det. Här. Skulle. Bära.

Första albumet sedan ”Uppståndelse!” 1985 skulle bli verklighet. Mer än så. Det skulle bli väldigt bra.

Gröna Lund var en del på vägen. Inför spelningen fick vi åter träffas för repetitioner. Dagarna efter spelningen skulle vi in i studion. Vi hade alltså pulsen uppe och sinnena påslagna.

Jag hade fått på min lott att ordna med låtlistan. Att vi skulle börja med nyskrivna ”Strändernas svall” var givet. Låten om den aldrig sinande flyktingströmmen över Medelhavet var både stark och angelägen. Att överraska publiken med nytt var dessutom helt i linje med hur vi ville jobba. Inget fjäsk.

Men jag ville också ha något slags intro. Musik som kopplade på publikens nerver och förväntan. En natt i juli vaknade jag:

Charles Trenet! ”La mer”, hans fantastiska schlager om längtan till havet mot ”Strändernas svall” och flyktingens desperation, den i verkligheten enda vägen ut som kanske skulle skörda liv (och ju gör det, fortfarande).

Vi reser tidigt från Göteborg i en minibuss fullpackade med instrument, merch och förhoppningar. Z är med och ska tillsammans med Ronnys barn hjälpa till att sälja skivor, dikthäften och t-shirtar… Vi var laddade.

Vi kommer till porten nära scenen, dansbanan, lastar ur och riggar. Cremonsese har ordnat en ljudtekniker från Stockholm, en klenod från 80-talet som inte bara kan vår musik utan också är en fena på att ratta ljud. Soundcheck, mat och en stund över till kontemplation. Z har sedan förra årets Lisebergsspelning på Taubescenen ordnat med bokstäver som hängandes på ett snöra tillsammans bildar bandnamnet. Vår anspråkslösa backdrop får även denna gång på detta nöjesfält tjäna sitt syfte.

Det närmar sig speldags. Cremonese och Alex går ut för att stämma sina instrument. Kommer tillbaka förkrossade. ”Der är ju ingen publik!”

Jag tar det lugnt. Vi ska göra vårt jobb oavsett antalet som valt att komma.

Så tar Charles Trenet över. Allvaret börjar. Gomer Explensch är som vanligt sen, något som i sista stund ska göras. Vi gör entré. Hela bandet. En efter en. Han före mig mig, reser sin väldiga 202 cm långa lekamen, sträcker triumfatoriskt händer i luften och håller på att riva ned bokstäverna. Framför scen är det fullt av nyfikna människor. Alex slår in den mäktiga basgången till ”Strändernas svall”. Vi följer upp med ”Gå in clinch”, avslutningslåten från ”Uppståndelse!”. Knyter samman då och nu. Flätar ihop det förflutna med ett ögonblick här där vi är. Som om ingenting har hänt och ändå allt. Det är fantastiskt. Vi gör tolv låtar i grundsetet. Adderar tre extranummer och kliver av med en hög puls och en adrenalinnivå som nätt opp skenar.

En högtidsstund. Kai Martin & Stick! Gröna Lund 2015, 17 augusti. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör en av våra bättre spelningar. Publiken har varit fantastisk från start. Det här är stort.

Jag sitter en stund i logen. Tar in atmosfären, väl medveten om att den stunden är unik och inte kommer upprepas. Jag är stolt. Så går jag ut och möter en glädjerusig publik, som tackar och jag tackar dem.

Tiden rusar. Nöjesparken ska stänga. Vi måste packa ned skyndsamt och få in allt i bilen. Vi sover inte över utan drar direkt till Göteborg. Men först nattmat vid någon korvkiosk på Karlavägen.

Några dagar senare börjar vi spela in [utan titel], som blir ett fulländat album. Responsen? Nja. Jag hade hoppats på väsentlig mycket mer. Tidningar som DN, Aftonbladet, Expressen, Dagens Industri och Sonic möttes oss med tystnad. Inte ens omnämnande på sociala medier från personer som då var aktade skribenter, som gillade oss. Det var skivexemplar rätt ned i det tomma intet. Men vi gnetade på med vår försäljning, gjorde ett break even, lanserade videon som eminente fotograf Johan Carlén filmade och regisserade (delvis efter mitt huvud). GT publicerar den. Tack. Några år senare var det över. Igen. Nalen 27 oktober 2018, nästan exakt 40 år efter vår första spelning, blev vår sista.

”Strändernas svall”. Inspelade på stranden vid Björkängs camping, söder om Varberg 26 oktober 2015.