”Det skulle vara spännande om man blev hundra.”

Pappa sa det när han med råge passerat sina 80 levnadsår.

Han var nyfiken på livet. Ville lära mer, trots sin tilltagande ålder. Hans – och mammas – hem var fyllt av litteratur, av konst, av designmöbler. Han läste morgontidningen från första till sista sidan. Allt. Undrade över nya ord. Tog reda på dess betydelse.

Mina föräldrar hade en faiblesse för det enkla eleganta. Mamma, som var utbildad arbetsterapeut, kunde konstfärdigt binda såväl en bok som väva en matta. Hennes monogram pryder, främst, handdukar som vi använder i hemmet. På väggarna finns pappas tavlor, oljemålningar som etsningar och teckningar. Föräldrarna lever vidare inte bara i minnet.

Pappa insåg att det där med hundra nog ändå var utom räckhåll. ”Men det skulle ju vara kul att klå morsan”, som han sa. Farmor blev 92, var en varm människa med klart sinne in i det sista och dog – ja, faktiskt – knall och fall framför ögon på pappa inför en stundande operation som hon skulle göra. Han hämtade väl sig riktigt aldrig från den chocken. Det var så definitivt, som ju döden kan vara.

Bilden här är från hans 70-årsdag (jag är tre år ifrån den bemärkelsedagen). Han är kraftfull, levande, vacker. Med några timmar kvar till gästerna ska komma har han snickrat färdigt verandan, som han varit tvungen att reparera på grund av att den delvis börjat ruttna. Han fixade allt, min pappa.

Han tog med hela grabbgänget – vi var många – i snipan ut i Kungsbackafjorden rika arkipelag för heldagars badutflykt. Snipan var bara en av flera i den armada han hade; GKSS-ekan, som egentligen var min, jollen, kanoten, tvåmanskanoten och enmanssegelbåten. Alla träbåtar som han skötte med noggrannhet, för han ville att allt skulle se snyggt ut. Lackande. Målande. Föregått av skrapande och slipande. Så såg vårarna ut innan sjösättning. På det hade han fyra trädgårdar att rå om. Mormors hemma i stan och på landet samt vår i stan och den på landet. Den sistnämnda som var så intensivt prunkande att den lockade folk från när och fjärran för att beskåda blomsterprakten.

Lägg till att han renoverade huset i stan. Byggde om, satte in garderober, fixade en balkong som var på väg att förfalla, målade invändigt, tapetserade. Så tog han bilder. Framkallade dem själv nere i källaren. Där låg bastun, den han snickrat på egen hand och som slöt tätt, som en bastu ska. Han konkurrerade med min skolkamrats pappa – han som var chefsingenjör för Älvsborgsbron –, som stolt en dag sa att nu var hans bastu klar. Men i ivern att få den klar visade sig att den saknade lavar och att, när de stod på pallar som ersatte bänkarna märkte att bastun aldrig blev riktigt varm. Ingenjören hade i sin iver att bli klar glömt att täta upp vid taket. Pappas noggrannhet vann. han var en mästare. Fixade trasig parkett och murade om skorstenar efter att ha lagat ett spjäll till spisen.

Han åkte skidor med elegans. Sporten var självklar för honom, den gamle gymnasten och flerfaldige svenske mästaren i modellflyg. Jag har en medalj i plånboken från då han vann skol-SM i Stockholm i ishockey, då han vaktade kassen på grund av att han var så vig och snabb. 1941 – femton år innan jag kom till.

När vi hade varit på en av de där öarna i Kungsbackas skärgård och styra hem la motorn av. Vi drev. Pappa funderad en kort stund. Knöt årorna samman med en vit och röd presenning, reste mast och segel och vi länsade som ett vikingaskepp in mot bryggan. han löste så mycket. Kände av så mycket.

Nej, pappa blev aldrig hundra år. Inte heller 92. Hans hjärta kroknade för tio år sedan och slutade slå den 29 juni 2013. Den 16 augusti samma år skulle han fyllt 89 år. Han klådde aldrig farmor i ålder. Men levde ett händelserik liv. Lämnade barndomsstaden Stockholm för arbete i Göteborg 1948, där han nästan bums träffade mamma. 1953 gifte de sig i maj. Redan då grodde det som skulle bli min syster i mammas mage. Tre år senare kom jag. Pappa tog ansvar i hemmet, förutom allt ovan beskrivet. Så var han ute med min syster och mig, som späd. Kommentarer som ”har barnen ingen mamma”, var inte ovanliga. Men pappa brydde sig inte. Han älskade sina barn och att vara med dem, leka, göra saker för dem. Som att förvandla ett fallet träd till en krokodil eller göra en häst av en stock. Han kunde dyka baklänges, det vill säga från vattnet upp på bryggan. Det var hissnande. Vår pappa! Det tog år innan vi förstod att det filmade inslaget hade spelats upp baklänges. Det spelade ingen roll. Pappa var fantastisk.

Idag fyller han 99 år. Vilar nu tillsammans med sin älskade hustru, som han kom att sakna så intensivt när hon checkade ut 6 januari 2011. Han, nästa hundra, men alltid mer än så. Grattis!