Det kan ju vara helt förödande att starta en festival. Få i publiken har hittat in till området, än färre fram till scenen och utmaningen att anta Way out West som första akt är milt sagt grannlaga. Det har ingen förklarat för Sara Parkman med band. Hennes eklektiska folkmusik är från start smittande, energistinn och engagerande. Få kan som hon väva in element i sin musik som gör att den frustar, spritter och sväller över alla gränser. Ja, polskor. Vilt kylande, ja. Men ja också till Les Voix Bulgares och gregorianska körstämmor. Ja till rock i sitt absoluta och mest intensiva uttryck; tolvsträngade gitarr, tramporgel, fioler, körtrio i arren tilltrots.

Sara Parkmans musik är uppmanande och utmanande. Hon är kraft och innerlighet. Köttslig lust och värme. Hon tvekar inte en sekund att använda scenen för sitt politiska ställningstagande, mot den grasserande fascismen, för mångfalden, för kärleken i regnbågens alla färger. Hennes konsert är på samma gång en pungspark och en liderlig kram, svår att krångla sig ur – om man ens skulle vilja. Det här var en kraftfull start på festivalen, som jag sent ska glömma.

Sprakande Sara Parkman. Foto: KAI MARTIN

Förutsättningarna för Way out West 2023 hade inte varit de bästa. Ovädret Hans hade vräkt ned regn och med stormbyar var det onekligen ett tufft jobb för festivalarrangörerna att rigga inför musikfest i Slottsskogen. Men väl denna öppningsdag sken solen. Som vanligt då den gör det och det är hyfsad värme är det som om ingenting har hänt. Är det festival så är det. På med finaste stassen, ut i det blöta gräset med Conversen på, eller snajsiga boots till klänning; jag älskar det. Musikfesten i Slottsskogen är lika mycket en modeparad med den ena snygga kreation efter den andra. För egen del körde jag modest moget. Låga, röda stövlar, ett par grå NN07-byxor (65 kronor på KFUM i veckan), Samsøe Samsøe-tischa (50 dkr, secondhandfynd från förra året) och en skotskrutig Wezc-jacka (hittad på Erikshjälpen). Med regnjack i väskan var jag rustad.

Efter den omtumlande starten med Sara Parkman och hennes band gick jag med djärva kliv till det nya Linnétältet för en dos Londonrapparen Shygirl. Men… nja, nej. Det är ingenting för mig. Vidare tillbaka till de stora scenerna där jag från håll hör gospel från Azaleascenen. Vid närkontakt är det en bitvis himmelsk upplevelse att höra Brimingham Jacob Banks röst. Han må vara född i Nigeria, men förvaltar arvet från afroamerikanska soulstorheter som Solomon Burke med kraft och elegans. Han sjunger för full storm, men lekande lätt. Oerhört imponerande. Men jag skulle dels velat höra honom i klubbmiljö, för att musiken och rösten skulle komma till sin rätt. Dels skulle jag velat ha honom med fullt band med kör för att musiken ytterligare ska gagnas. En gitarrist/keyboardist och trummis – om än skickliga – gav tillsammans med det förinspelade endast en hint om något mycket större.

Melbournebandet King Gizzard & the Lizard Wizard är på scen lika tungvrickande som namnet. Ingen genrer är för stor den intensiva gruppen, som släpper på allt och blandar friskt. Hårdrock, punkös, death- eller thrashmetal, grunge… in med allt. Det spottar ur sig låtar med ett intensivt mangel på samma sätt som de sedan starten 2010 har spottat ur sig skivor. Jag tänker på Tubes i något slags uppdaterad millennieform. Jag tänker på AC/DC:s okynniga barnbarn. Bitvis underhållande, men i längden värjer jag mig mot att för att inte bli schizofren. Om inte schizofren, så klonad vet jag att landslagets Peter Gerhardsson hade velat vara. Det här är ett av hans favoritband. Nu ska han coacha de svenska tjejerna till seger, men skulle gärna varit på plats långt fram på australiernas gig.

Kontrastarna kanske inte kan bli större – King Gizzard & the Lizard Wizard v/s Devo. Men samtidigt rör sig banden i något av samma kraftfält. Rockmusik som avantgarde och utmaning av genren i alla dess former. Devo var ett favoritband för mig i slutet av 70-talet och gruppen från Akron, Ohio influerade Kai Martin & Stick! när vi precis hade bildats och något år framåt. Då hade det amerikanska bandet redan varit aktivt i fem år och firar alltså nu 50 år som grupp. Deras märkliga musik smittade. deras uttrycksform likaså. Men jag måste erkänna att det var först när jag såg den australiska dokumentären (från 2021) ”Devo – bandet som förutspådde en dyster framtid”, som gruppens koncept hamnade i ett större sammanhang. De har varit konsekventa i inte bara sitt formspråk utan också i vad det är som de vill uttrycka i text och musik. Hotet mot miljön är inte nytt. Statens våld mot civila likaså. Kommersialismen hänsynslöshet. Modets likriktning. När bandet fick sitt genombrott just i 70-talets sista skälvande år och vid skiftet över till 80-talet fick jag aldrig chansen att se dem. Men någonstans i 90-talets början gästade bandet Cue Club i Göteborg. Jag såg dem då utan att imponeras och kort därefter la Devo ner. Nu hade jag sänkt garden och blev underhållen.

Nu är Devo ute på en omfattande (avskeds-)turné för att sprida sitt budskap samtidigt som deras sprakande hemsida bjuder in till köp av allehanda merch. En smula ironisk, måhända, men något ska också betala pensionen till Mark och Bob Mouthersbaugh, Gerald Casale. Det blir en färgsprakande konsert där backdropen pumpar ut videor för att ytterligare accentuera bandets musik.

Nej, det är inte samma energi som förr. Herregud, dessa musikaliska pionjärer har passerat 70 (den Claes Erikssonlike Gerald Casale är äldst med sina 75 år). Men det blir ett kärleksfullt, humoristisk och samtidigt allvarsamt möte med bandet. De förutspådde ju allt redan för 45, 50 år sedan.

Bokningen av Devo äger samma väsentliga relevans som, exempelvis, Kraftwerk för elva år sedan.

På spaning efter den musik som flytt. Devo – ett av Way out Wests mest väsentliga bokningar – underhöll. Foto: PETER BIRGERSTAM

Seinabo Sey är definitivt en queen of coolness. Henne röst räcker, den är vid och innerlig, varm och omfamnade. Det räcker. Hon behöver ingen färgsprakande show, inga sköna moves, inga dansare att utmana. Hon bara står rätt upp och ned och sjunger, som bara hon kan. Fint.

Hennes definitiva motsats är Tove Lo. Ett energipaket, en utåtriktad, intensiv kraft. En artist i Madonnas fotspår. Oförskräckt och utmanande, men en räcka av smittande hits. Hon är lättklädd, lägger sig ned och skrevar mot publiken. Vet i varje steg och rörelse vad hon gör. Sjunger suveränt och är en världsartist i sitt uttryck. Att hon gästades av Veronica Maggio visste jag redan på torsdags förmiddag vid soundcheck. Ändå lyckades jag missa mötet på scen då jag tog en paus. Way out West kan vara alldeles underbart, men också väldigt intensivt.