Leif ”Honken” Holmqvist, Andreas Slätt och Janis Petrov: Stolparna var min bästa vänner

Leif ”Honken” Holmqvist var svensk ishockeys första stora målvaktsidol. Visst. Thord Flodqvist regerade på 50-talet och kammade hem guld i VM både 1953 och 1957 för landslaget. Kjell Svensson och Klimpen Häggroth duellerade under 60-talets första hälft om förstaspaden i Tre Kronor och knep VM-guld 1962 följt av silver och bronsmedaljer i såväl VM, EM som OS. Men med hockeyn in i vardagsrummet på allvar, som vid VM 1969 i Stockholm… ja, då var det ”Honken” som vann svenska folkets hjärtan år framåt. Biografin ”Stolparna var mina bästa vänner” är förstås intressant. Hur han som utespelare blev målvakt, en position han senare inte släppte och som nära nog gav honom en plats i NHL då Boston visade intresse. Karriären blev lång för ”Honken”. Från Strömsbro till AIK till Tre Kronor och proffsspel i London Lions, Indianapolis Racers i WHA och slutade först som nära 40-åring då han stod några matcher för Hanhals 1981/82 . Det finns minnen och händelser att ösa ur och det är definitivt inget fel på historierna som berättas. De behövs. Men boken är lite slarvigt skriven och med korrekturfel samt bristande faktakontroll. Exempelvis kom inte regeln om mask för svenska målvakter 1972. Den infördes till säsongen 1971/72 efter att ”Honken” och Christer Abrahamsson båda skadats allvarligt i ansiktet under VM i Schweiz 1971. Hur som, Honken biografin bjuder på god underhållning från en tid då man inte gärna spelade med ansiktsmask och då målvakternas skydd var bristfälliga.

Tommy Salo i samarbete med Ronni Rönnkvist: Mitt liv bakom masken (Idrottsförlaget)

Att ett enda misstag i en match i OS kan definiera en spelares karriär är förskräckligt. Som om allt innan – och efter – inte gills. Jag förstår det inte. Tommy Salo var solidarisk svenska landslaget. Svenska folket, skulle det visa sig, var inte solidarisk med Tommy Salo. Han tvekade aldrig att ställa upp för Tre Kronor. Bidrog till framgångar och VM- och OS-guld. Men för debaclet mot Belarus i OS i Salt Lake City 2002 fick Tommy Salo ensam klä skott. Ett misslyckande som självklart hela det stjärnspäckade laget stod för. Nej, det är ensamt att vara målvakt. Gränsen mellan succé och fiasko är hårfin. Tommy Salo kan allt om detta, men just erfarenheten från 2002 kom att prägla hela hans fortsatta karriär. ”Mitt liv bakom masken” berättar hans historia, från passionen som ung målvakt vars talang blev allt mer omvittnad fram till spel i Västerås och vidare ut i världen. Det krävs ett psyke för att lyckas som målvakt på elitnivå. Det hade Tommy Salo, som trots bra spel i NHL inte alltid blev så bra behandlad. Det här är en bok om uppgång och fall. Inte bara på det idrottsliga planet utan även privat. Lite stolpigt berättat, men Tommy Salo duckar inte för sina tillkortakommanden och det i sin tur gör ”Mitt liv bakom masken” både trovärdig och läsvärd. Han har sedan rattfylledomen för några år sedan ordnat upp sitt liv. Han är åter i hockeyns tjänst. Kör både målvaktsskola i Stenungssund och ska den här säsongen basa för Kungälvs J20-lag. Bra. Tommy Salo ska hyllas för sin insats i den sporten han aldrig ger upp.

Erik Granqvist med Johan Esk: ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrottens skugga”

Erik Granqvist är en favorit för mig. En kunnig, rapp, rolig och initierad kommentar för Viahockey. Han lever sig in i sin sport, läser av spelet, bjuder på oväntade grepp och har ett utmärkts språk. I tv är han alltid glad och ivrig. Men för något år sedan tog det slut. I samband med att NHL- spelaren Kyle Leach avslöjade de övergrepp som han utsattes för i Chicago Blackhawk, händelser som för alltid kom att prägla honom, brast det också för Erik Granqvist. Vägen till toppen är tuff. Det kan vilken elitidrottsman eller -kvinna som helst vittna om. Men inkilningssystemet inom lagidrotten har skördat sina offer. Det är både grymt och onödigt. Ingenting som behövs för att nå någonstans. Oavsett nivå. Erik Granqvist vet allt om detta. Inifrån. Hans passion för sporten blev också hans lidande. Övergreppen han var med om tonåring vid inkilningen till Luleås A-lag skapade ett trauma, som har följt honom sedan dess. Nej, han blev aldrig en av Sveriges främsta målvakter. Alla blir inte det. Men kanske hade hans tålamod med att spela varit större och karriären längre om han sluppit skiten. Nu blev han en självföraktande person ständigt på flykt, med ett osläckligt behov av tillfälliga förbindelser och alkohol. Det kunde ha gått illa. Men någonstans vann intelligensen. Erik Granqvist hamnade rätt i både kärleken och i sporten, där han varit en framgångsrik målvaktstränare. Han fick rätsida på sitt liv. ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrotten skugga” är en självutlämnande självbiografi i förstone. Tillsammans med DN:s sportkrönikör Johan Esk bjuds läsarna på en rafflande och gripande historia, som bitvis tar andan ur mig och gör mig starkt känslomässigt berörd.