I dagarna har rapporter kommit från våra isländska vänner om jordskalv en masse, som förebud för det kommande vulkanutbrottet. Senare skedde det, med nya rapporter och bilder, från vännerna som bor bara några mil därifrån.

Enligt turistens fåfänga klagan är det ju det man vill se tillsammans med valar och norrsken. Vi blir utan den här resan, men får som alltid så mycket mer.

Knappt hinner vi landa och är välkomnade hem till familjen i Hafnarfjörður förrän jag hamnar i deras pool (39 grader varm) med en Egill i handen, det lokala ölet. Vi tar det lugnt denna vår första dag. Men vår värdinna har skapat ett späckat schema, som omfamnar firandet av henne 60-årsdag.

Det var så det började. Hon ringde i början på året och undrade vad vi skulle göra den 17 juni, som inte bara är Islands nationaldag utan också hennes bemärkelsedag. Jag trodde att hon fyllde jämt först nästa år, men insåg snabbt mitt fel. Vi blev glada. Det är klart att vi ville komma till hennes fest, precis som hon och hennes make kommit då jag jag har fyllt 50 och 60 och Z och jag var på plats när hennes älskade make fyllde 50 och 60. Vem tackar nej till en fest på Island…?

Men… det skulle inte bli någon fest. Det var ”bara” vi och de isländska parets dotter med man. Ett naggande gott sällskap. Firandet skulle ske i Akureyri, där vi ju var i samband med att maken firade sina 60 år. Vi hade hisnande dagar i 15 minusgrader och bländande solsken. En upplevelse jag skrev om här. Först när vi var på väg mot Keflavik och flygplatsen för hemresan kom snön och ovädret. Väl på Kastrup fick vi beskedet får Island: flygplatsen var stängd. Vindarna för starka. Snön för tät. Vi tajmade allt då i mars 2019.

Nu var vädret i Hafnarfjörður var grått och kallt, eller svalt. Vi kom ju trots att från högtrycket i Göteborg med bländande sol och höga temperaturer för att vara i juni.

Vi var förstås oerhört stolta att få bli inviterade till älskade S:s firande. Vi visste att vi var i de bästa av händer. Tidigt efter ankomstdagen stod vi redo för avfärden om 35 mil norrut på fem timmar. Vi slog följe med gråvädret och de storslagna vyerna, som man aldrig kan stirra sig mätt på.

På vägen berättar vännerna om norrskenet som de har haft och om valfamiljen som hälsade på i Hafnarfjörðurs hamnbassäng under våren som passerat. Så nära till det vi har på vår önskelista.

Vi reser i familjen nya Jaguar, som är det andra tillskottet i deras fordonspark efter E:s eleganta, mindre lastbil (han är hantverkare), och E kör säkert, tryggt och målmedvetet. När vi kör in i Hvalfjarðargöng, tunneln som går under Hvalfjörður, somnar jag för att vakna när vi kommer Borgarnes. Jag klipper med ögonen, noterar roat att vi passerar Bifröst och gör Z uppmärksam på det. Dottern bor i Bifrost Mölndal. Vi stävar vidare på väg 1 och passerar det svindlande fjällandskapet, men också Grábrók, den slocknade vulkanen som ligger vid vägen och som vi bestämmer att vi ska bestiga under hemfärden. Inte för att vädret är dåligt, men för att vi vill fram. Samtidigt, att det ska vara solsken och höga temperaturer vid ankomsten i Akureyri känns långsökt.

E tar sikte mot rastplatsen N1 vid Hrútafjörðurs slut. Det är dags för fika med den klassiska kärlekspungen, en donnautliknande frestelse, som vi äter med förtjusning till våra cappuccino. Men rasten är kort. Rastlösheten driver oss vidare.

När vi efter några kilometer kommer till Miðfjörður pekar S åt vänster och säger att dit ska vi på hemvägen. I Hvammstangi, en fiskeby, finns en restaurang med en fisksoppa som ska vara något extra. Men färden går vidare oförtrutet. När vi så angör p-platsen vid lägenheten som S:s och E:s vänner lånat ut är det snabb utpackning och bäddande av sängar i de rum vi disponerar som sovrum. Det är en modern lägenhet i två etage, en bit utanför Akureyri centrum, men på gångavstånd.

Molen har glesat upp, den blå himlen syns i gliporna, vädret är behagligt. I Eyjafjörður vid kajen till Akureyri ligger ett väldigt kryssningsfartyg, som senare ska få sällskap. Vi blir inte ensamma här, men så vankas ju också nationaldag med celebrerande, studentfirande och motorfest.

Vi är bjudna till det unga paret, S:s och E:s dotter med man, som bor i hans föräldrars lägenhet, ett punkthus med utsikt mot både Hlíðarfjall, som förlorat sin vinterprakt, och såväl staden längre ner som fjorden. Det vankas hemlagade hamburgare och öl, något som svärsonen kan. Ja, både matlagandet och ölen. Det kanske blir så då man är en långdistanscyklande motionär när både vätska och kost behövs för att balansera. Vi har en trevlig stund. Men bryter slutligen upp och promenerar hem genom ett Akureyri som inte vill lägga sig i midnattssolen. Barn är uppe och leker, ungdomar stojar på ungdomars vis, äldre tar en spatsertur i kvällningen; så som vi.

Morgonen därpå, efter frukost, går vi ned på stan för att scanna av butikerna som finns där. Z provar en kostym, är nära att köpa… men, nej, hon avstår. Vi tittar in lite här och lite där. Det är snart dags för avfärd. För programmet står Húsavik, mytomspunnet efter Will Ferrells ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”, filmen som varmt humoristiskt hyllar Eurovision och har just det isländska fiskesamhället i centrum. Ja, det är tack vare filmen som vi fått span på byn och våra isländska vänner är inte sena att hörsamma vårt önskemål. Dotter och svärson hänger på, för det vankas bad i Geosea – sjóböð, ett utomhusbad som pumpar vatten från havet och blandar det från de omgivande varma källorna. Men först en rustik lunch på Leirunesti, ett slags akureyrisk halvspecial som slinker ned i all hast. Stället ligger precis vid flygplatsen och Þjóðvegur, vägbanken som leder över Eyjafjörður innersta vik och som i sin tur är den första etappen på vår väg till Húsavik. Vi är snart på väg genom Vaðlaheiðargöng, 7,4 km lång och ersätter en 21 km lång del av väg 1 inklusive Víkurskarð-passet, som ofta stängs under vintern.

Men vi har bländande väder och en temperatur som ligger kring 25 grader. Islänningarna häpnar. Vi med. Men åt utsikten. Med förtjusning kommer vi till Húsavik och parkerar snart vid det exklusiva badpalatset.

Vid en av bassängerna finns också en bar där öl säljs. Vi dricker något glas ur vår plastmugg, där Z lyckas få med sig två hem. Vi badar ångbastu, duschar iskallt och ned i det varma bassängvattnet med sälta från det vackra havet nedanför. Jag kan inte titta mig mätt på utsikten och njuter av stunden i fulla drag. Men allt har ett slut. Vi ska till det lokala bryggeriet och dessutom försöka hitta lite inspelningsplatser från ovan nämnda film.

Så in för ny dusch, rentvagning och på med kläder – endast shorts och kortärmad skjorta (Gap, London 2015, rea). Planen är att köpa med oss några Húsavik öl, men också smaka direkt från bryggeriet. Så vi beställer lite olika sorter, sätter oss på verandan i solen och njuter åter igen av stunden. Vi väntar med handlandet av ölen, för nu ska vi ta oss en kik i Húsavik hamn. Där finner vi busshållplatsen som har speciell del i filmen (vi ska senare, när vi ser filmen igen, inse att platsen inte riktigt överensstämmer med verkligheten). Z frågar efter andra inspelningsplatser och exteriören till den lokala puben pekas ut (de interiöra scenerna gjordes i studio).I en souvenishop köper jag en virkad fluga i den isländska flaggans färger. Vi är exalterade, men E tittar diskret på klockan. Det är dags att åka.

Vi går tillbaka, missar ”Eurovison”-museet (som jag senare får reda på att en entusiastisk italienare driver), handlar några burkar öl och sätter oss i bilen för en färd på samma väg som vi kom ifrån. Väl utanför tunneln stannar E på en utsiktsplats som heter duga.

Akureyri visar sig på andra sidan fjorden i alla sin lilla prakt. Vi är hänförda.

Efter middagen slår inte Z sig till ro. Strax innan midnatt vill hon gå på promenad, Ensam. Jag vet orsaken. Men S, som ju jubilerar i morgon, vet det inte och blir besviken när hon får ett nej om sällskap. Jag hinner gå och lägga mig och somna innan Z kommer åter.

Morgonen därpå vet vi svaret. E är uppe och kokar kaffe, vi hjälper honom med frukostförberedelserna. Z har blåst upp ballonger och köpt blommor. Jag har inhandlat ett par örhängen i min kusins forna butik i down town Mölndal, som ska bli gåvan från oss. Så går vi in till en (sju-?)sovande S, hon som inte vill ha några överraskningar. Ett ballonghav fyller sängen, som adderas med blommorna och presenten. Vi sjunger. En positiv start på dagen och efter frukost har vi redan klätt upp oss; det är alltså inte bara Islands nationaldag utan också S 60-årsdag. Det finns sämre dagar att stassa sig (jag i för dagen en Oscar Jacobson-kavaj, Acne-byxor och dito väst, en rutig Oscar Jacobson-skjorta, en Amanda Christensen-slips och Paul Smith-skor – allt secondhand). Solen lyser från en klar himmel. Det redan flera grader över 20. Akureyri är en dröm att stilla be om. Vädermässigt. Vi tar bilen till stadens botaniska trädgård, som sträcker ut sig i vårlik blomning (vi är ju en bit söder om Polcirkeln). Tjusas av trädgårdens prakt, Z och jag kysser varandra på kärleksbron (S tar bilden) hör några ungdomar soundchecka för en kommande utomhuskonsert, ser förberedelserna för nationaldagsfirande. Men vi ska vidare.

S har bokat bord för lunch på en fiskerestaurang norr om Akureyri, nära det kombinerade bryggeriet och spat som vi frekventerade i mars 2019. Landskapet är hisnande, höga berg och djup fjord. Islandshästar löper i sina stora hagar och E kör förtjänstfullt ned till en av dem för att vi ska få se de vackra djuren på närmare håll.

Vi viker av ned mot fjorden och det lilla fiskesamhället Hauganes som inte bara bjuder på valsafari och fiskeindustri utan också den vitt omtalade fiskerestaurangen Baccalá. Vi har en slottid, som vi måste passa. Det är begripligt. Stället är tokfullt med ett lass franska turister. Vi har vårt bord. Beställer något att dricka och Z och jag väljer torsken (festföremålet tar en fish’n’chips som heller inte går av för hackor), som då den serveras är så fint tillagad att den är som att bläddra i en bok (E:s fina beskrivning). Det är vidunderligt gott. Utanför ligger utomhuserveringen, också den full vid vår ankomst, formad som ett vikingaskepp. Men när vi är färdig med maten är det fritt att ta en sittning där. Plötsligt sitter vi med en bit rutten haj och isländskt brännvin. Restaurangens sätt att uppmärksamma jubilaren. Vi äter försiktigt. Smaken är skarp med viss smak av salmiak. Definitivt godare än surströmming. Men tack för brännvinet.

”Hemma” i Akureyri väntar efterrätten. Glass från hippa Brynja, glassbaren som lockar allt från barnfamiljer, ungdomar till poliser. Kön är lång till etablissemanget och vi får under vår tålmodiga väntan också en lektion hur glassen serveras här. Många väljer att låta glassorterna röras ihop med de tillbehör man nu väljer: kolor, lakrits, olika slags strössel med mera. Väl beställd och serverad blir det en annorlunda smak- och glassupplevelse. Kul att uppleva men kulglass i rån föredrar jag sex dagar i veckan.

Så går dagen som dagar plägar att göra och plötsligt står E vid grillen på balkongen i solsken och kraftigt blåst. Han är en fena på att grilla. Förvandlar det han lagar till utsökt mat. Nu ska vi fira S med en middag som heter duga. Vin och öl serveras. Cognac till kaffet. Läckra bakverk inhandlade i Hafnarfjörður. Vi mår förträffligt, men även sådan dagar ser sitt slut.

Det är hemresa. Efter morgonmaten och -toaletten städar vi ur huset från topp till tå. Viker ihop sängkläder, slänger sopor, packar in i bilen för resan söderut. Akureyri är grått. Temperaturen har sjunkit. Vi tackar för oss.

E kör målmedvetet. Utanför spelar naturen upp grandiosa scenerier med moln som dansar kring bergstoppar. Island är ständigt fascinerande. Så plötsligt gör han en vänstersväng och vi skumpar in på grusvägar i några kilometer innan en canyon öppnar sig med en vild fors och ett än mer vilt vattenfall. I det intensiva duggregnet möter vi Kolagljùfur. Isländsk natur och dramatik i sin prakt. Så vackert.

Vi njuter, trots det trista vädret, men packar in oss i bilen och kör mot väg 1 för vidare transport. Men bara någon kilometer. Nu viker E mot höger och in på vindlande vägar längs Húnafjörður. Målet, får vi senare resa på när vi parkerar, är Hvìtserkur. En drygt 15 meter hög basaltklippa som naturen skapat. Fascinerande från vårt håll på några hundra meter avstånd. Stoppet blir kort. Vi fortsätter längd med fjorden och kröner halvön på grusvägar med trånga passager, som emellanåt öppnar sig för möten. Omkörning? Nja, det är riskabelt och en kö bildas bakom en uppenbar turist som kör mitt i vägen. Men vi kommer fram till Hvammstangi för Sjávarborg, restaurangen med den berömda fisksoppan.

Stället är även det välbesökt av busslaster med turister. Men det glesar ut när vi väl får vårt bord, som nära nog har utsikt över Miðfjörður, som trots att det är en anspråkslös fjord med isländska mått mätt sträcker sig vid och bred. Vi beställer förstås soppan och vin därtill. Förväntningarna är höga, men ställs på skam när maten väl serveras. Mycket soppa, lite innehåll och till en dyr slant. Jag kan se hos mina vänner att det inte var det som de vill bjuda på; senast de var här var maten tipptopp. Men vi är i det bästa av sällskap och vi reser snart vidare, söderut, mot Reykjavik och Hafnarfjörður.

Vi närmar oss Grábrók, men regnet är hårt och inbjuder inte till den klättring som krävs för att njuta av den gamla vulkanen. Vi tar det vid nästa Islandsbesök. Landet är en aldrig sinande källa till upplevelser. Trafiken är intensiv denna söndag. Fler än vi har firat nationaldag och är på väg hem till storstadsregionen. Nära Reykjavik frågar jag efter ishallen, landets andra efter den i Akureyri, och E kör förbi för ett kort stopp.

Det finns en dröm om att få spela ishockey på Island, men jag tror knappast att den blir av. Men man kan ju alltid stå utanför den stängda, hyfsat nya ishallen.

Vi kommer hem. Packar ur och packar in. Vi äter lite lätt och Z och jag letar exalterat efter biljetter till Island–Portugal, en match som spelas i Reykjavik på tisdagen. Vi förstår att det blir svårt. Men det blir inte lättare med ett obegripligt biljettsystem på nätet. Det är en ny dag i morgon och nya försök.

S har vikt måndagen för oss i Reykjavik. Först ut är en tur med Flugferðin Okkar, en hisnande eskapad, virtutellt, över Island. S har åkt den förut och tänker inte åka den igen. Men ändrar sig i sista stund. Vi bjuds inledningsvis på en effektfull isländsk historik innan vi kliver in i salongen och selar fast oss i stolarna som ska bjuda oss på en resa vi sent ska glömma. Det är verkligen en flygtur där ögat helt går förlorad i kommunikationen med hjärnan; det är inte verklighet. Men när vi sveper över bergstopparna och vattendragen drar vi skrikande upp våra ben. Kaxigt håller jag S:s hand förctrygghet, men efter bara någon minut landar händerna krampaktigt runt stolarnas stolpar. Puh! Hu! Så effektivt.

Väl ute ur salongen pustar vi ut i souvenirshopen, köper bilder och tar sedan turen runt kvarteret till en outlet där vi köper varsitt regnställ (mitt från Kebnekajse för 20 år sedan har tjänat ut). Utanför, vid parkeringen, står en utbränd bil som en konstinstallation.

Så in mot centrum, p-plats vid Hallgrimskirkja. Promenad nedför, in mot stan, stopp i herrbutiken Kormákur & Skjöldur, elegant men dyrt och man kan ju alltid titta, nyöppnad på Skólavörðustíg.

S ska guida oss rätt till stans secondhandbutiker och vi hittar så småningom Rauði krossinn-búð på shoppingstråket Laugavegur. Det blir en väst till mig och ett par skor. (Återkommer om det.)

Vi promenerar ned mot Pönksafn Íslands, punkmuseet inhyst i en före detta pissoar. Tanken var att säga hej till innehavaren och be om den bild som aldrig togs förra gången. Men mannen på plats känner jag inte igen som den som jag då pratade med för drygt fyra år sedan.

Vi fortsätter över Lekjærgata och in på någon gränd för att titta på E:s konstfärdighet som hantverkare, tak och väggar som han fixat för uteserveringar till några restauranger. Vi fortsätter ut på gågatan Austurstræti, hamnar i en vintagebutik, går ut ur densamma och knallar tillbaka mot Bankstræti och fiket Baka Baka, där vi har en dejt. Dessutom är det dags för lunch. Z hade, vid tiden före vårt äktenskapet, inneboende under en period. En av dessa var isländskan E, som blivit kvar i Göteborg, men som nu var på besök i hemlandet med sin yngste son. Klart vi skulle träffa dem och E hade vi ju inte sett på hur länge sedan som helst.

Vi är lite tidiga, beställer in vår mat då plötsligt E är på plats med barnvagnen parkerad utanför; barnet sover. Det är mycket som ska avstämmas, så timmen till förfogande försvinner snabbt. Vi tar farväl och beger oss med S som ledsagare uppemot domkyrkan och parkeringen.

Nu styr vi mot köpcentret Smáralind i Kópavogur, förstaden till huvudstaden. Lämnar turisttätheten för mer gängse isländsk köppublik.

S ska till sin skräddare för hjälp med ett plagg, som hon trots sin fingerfärdighet inte klarar/hinner att fixa själva.

Plötsligt befinner vi oss i den exklusiva Herragarðurinn, herrkläder för en plånbok tjockare än min. Men S brukar köpa kläder till sin man där och det är något slags sommarrea. Så hamnar jag i provhytten provandes ett par grå och vit-randiga Les deux-byxor, som hastigt och lustigt dras från mitt konto. Nåja. Jag handlar inte bara secondhand. S hittar en snygg tröja till E, som hon klädsamt säger till expediten ”min man har samma storlek som han” – hon pekar på mig – ”men en storlek större”.

Hon går med bestämda steg med oss i följe mot Extraloppan, en sekundhandbutik ungefär som danska Kirppu, man hyr sig en plats för en tid och exponerar varorna man ska sälja. Vi blir kvar där en tid. Vi går alla för sig. Jag hittar en snygg, blå Boss-kavaj i manchester, som passar som vore den skräddad. En vit Paul Smith-skjorta och en blå Boss-väst, matchande kavajen. Jag blir 1900 kronor fattigare, men några plagg rikare. Tillsammans med västen (Adventure Bound Originals Since 1899) och skorna ( ett par F.Nebuloni i praktiskt taget nyskick med prislappen i skon är kvar: 360 dollar!) blev det en lyckad loppisdag. Helt otippat. S fyndade dessutom en ursnygg orange/svart-mönstrad Ilse Jacobsen klänning, som kom att bli ett med henne. Så snygg.

Vi hastar hemåt. Men först förbi en matbutik där vi handlar isländsk lakrits för ett gäng hundralappar och S tillbehör enär hon ska ha närmsta släkten på besök för ett hastigt firande av jubilaren.

De kommer. Och de går. S har vidare planer för kvällen. Vi ska på parmiddag nere i Hafnarfjörðurs centrum. Bord är bokat på eleganta Tilveran där vi serveras den mest ljuvliga torsk med något som kallas lobster, men smakar som pilgrimsmusslor. Bakpotatis och vitt vin, chardonnay, för mig.

Vår fortsatt fantastiska stund tillsammans fortsätter. Sakta promenerar vi hem, ned mot hamnen där valfamiljen lekt för bara någon månad sedan, bredvid det franska parets båt. De som seglat till Hafnarfjörður för att vara nära deras barn som tillfälligt bor här. Kvällen är ljuvlig. Klar som en vårdag och träden är i skir blomning på sina håll. Korpen flyger, konkurrerar ut måsarna och kråkorna med sitt läte. När vi kommer hem gör E iordning ett bad, där alla eventuella bekymmer flyr. Duschade och frotterade hinner vi byta om. Några vänner hinner hälsa på en snabbis, vänner vi har träffat tidigare och trivs med.

Men E ska upp tidigt. Och var uppe tidigt efter att ha skjutsat sonen till flygplatsen och därefter till jobbet. Vi stänger för idag.

Tisdag är dagen då vi får klara oss själva. Snudd på. S lånar ut sitt och E:s busskort, så att vi kan ta oss till Reykjavik. Där tar vi oss ned mot konserthuset Harpa för en kik, fortsätter ut och mot Hverfisgata där Nationalteatern ligger, som farfar arbetade för som sceningenjör, och danska ambassaden (tryggt för Z). Jag tar med hustrun ytterligare kvarter för att visa ett arbete som E gjort; kakelsättning med blytunga, stora plattor gjort på två man. Skickligt. Vi kommer upp på Laugavegur, där vi springer in och ut ur butiker. Fastnar i en där jag provar en försvarlig mängd, bland annat en mossgrön Tiger-kostym för tvåtusen. Men jag backar. För långa ben och för långa ärmar bäddar för en för stor kostnad för efterföljande skräddning. Expediten är trevlig och skicklig i sin uppmuntran, men får istället napp hos Z, som köper en illgrön, häftig kavaj.

Vi smiter ut, går vidare på Laugavegur och hungern pockar på uppmärksamhet. En restaurang i närheten ger mig en fårsoppa, närande och god, och Z en fish and chips med isländsk touch. Vatten respektive öl till. Det blev en dyr lunch, så vi bröt upp och gick till intilliggande Hús máls og menningar, en kombinerad bar, kafé, bibliotek och jazzscen. Mycket trevligt.

Dagen försvinner intensivt fort. Det är dags att ta bussen hem, men tar vägen mot Smáralind efter lite bussbyten. S jobbar där och hämtar oss. På vägen hem köper vi garn till min sonhustru. Vi blir tungt packade på hemvägen. Det är vår sista dag.

Kvällen ägnas åt Island–Portugal på teven, en match som bortlaget vinner oförtjänt. Dessutom efter ett sent mål av Ronaldo, som i något slags jubileumsmatch tillåtits spela ett spel som inte borde ha godkänts.

Sista morgonen kliver vi upp klockan fyra. E kör oss för sista gången den här resan. Vi tar farväl till våra älskade vänner, till den fantasieggande ön, fyllda av nya intryck och med en ny längtan om att komma tillbaka.

Vi tar frukost på flygplatsen och går sedan mot gaten för flyget hem. Vi satt ju skilda åt på ditresan. Men nu har Z vaskat fram en plats vid mig. Att resa tillsammans är bäst med den man älskar.

Sista på planet kliver en svensk fotbollstränare, som landar i främsta raden och slocknar snabbt. Han har ett rejält plåster i pannan. Det hade han inte på teven igår, då han flimrade förbi i rutan.

Väl på Landvetter, väntan på bagaget, går jag fram till honom – vi har träffats tidigare – och pratar om matchen och jag frågar förstås hur skadan har uppstått. Han förklarar hur han skulle gå ned till receptionen för att beställa väckning, ser några portugiser han känner, men missar spaljén han kliver in i. Kraftigt blodvite, som stillas av receptionisten som inte bara är svenska, utan också sjuksköterska. Som av en händelse.

”Jag hade inte druckit en droppe. Bara en Cola Zero”, säger han innan vi fortsätter och pratar om Blåvitts katastrof.

”Allt börjar i toppen!”, blir hans snabba analys innan han förtjust berättar om att han ska se alla Springsteenkonserterna på Ullevi och Coldplays.

Vi skiljs. Bagaget har kommit. Flygbussen hem, där chauffören är intresserad av min isländska öl, som jag har under armen. Men den behåller jag. Så spårvagn och hem ljuva hem.