Konsert:

FAT FREDDY’S DROP

!!!

Stagebox, Refshalveøen, Köpenhamn

Publik: 2000, utsålt.

Bäst: Det är svårt att stå stilla till svänget.

Sämst: Musiken kan bli väl sterotyp.

Fråga: Kommer bandet någonsin till Göteborg…?

Jag har en vän som triumfatoriskt konstaterar att han sett Fat Freddy’s Drop ett tiotal gånger. Bandet från Wellington, Nya Zeeland, är ett av hans absoluta favoritband. Min hustru såg gruppen 2006, året innan vi träffades, på Roskilde. Mindes inte namnet. Men pratade om gruppen med förtjusning. Hur den hade, inledningsvis, mött ett folktomt tält, som efter en kort stund var tokfyllt och fyllt av extas. Vi pusslade ihop hennes upplevelser av musiken och den konserten med min väns och hustrun fick ett namn på bandet. Nu var det dags för henne igen och hög tid för mig.

Det går att i hyfsat korta ordalag beskriva musiken som Fat Freddy’s Drop gör; reggaeinfluerad soul med ingredienser av rhythm’n’blues, blues, dub, hiphop, funk, jazz och techno.

Låter det som ett hopkok…? Det är det. Men med reggaen i botten hålls allt samman av sjumannabandet, som just nu är på en Europaturné varav Stagebox på trendiga Refshalveøen är ett stopp.

Köpenhamn är i regel så högt upp som bandet regelbundet har nått på norra halvklotet. Stockholm och Oslo för någon enskild spelning, som undantag. Göteborg…? Glöm det. Men väl på Pustervik tror jag mig veta att gruppen skulle gjort stor succé. Men kanske är klubben vid Järntorget för litet.

Spelningen innan Stagebox spelade Fat Freddy’s Drop i Berlin på Wahlbühne, utomhusarenan nära den olympiska stadion, med en kapacitet på 22000. På Stagebox är det en tiondel av det, en tätt sammanpressad publik i en lokal helt utan någon form av luftkonditionering och med en stigande hetta mer minnande om en bastu.

För mig som förstagångare är det ingen omedelbar energi som drabbar mig från scen. Publikens respons är modest i värmen. Men samtidigt så formas bums danssteg hos alla. En rörelse som intensifieras ju längre den drygt två timmar långa spelningen pågår. För så är det: Fat Freddy’s Drops musik skapar osvikligt ett dansbehov.

Bandet, som startade för snart 25 år sedan, har sakta på hemmaplan byggt upp sitt rykte som framför allt ett liveband av rang. Ett rykte som spridit sig från andra sidan jordklotet till Europa där gruppen fått ytterligare en bas att stå på, framför allt på kontinenten.

Fat Freddy’s Drop – DJ Fitchie (Chris Faiumu), MPC, livemixare och producent, Joe Dukie (Dallas Tamaira), sång, synt och gitarr, Chopper Reeds (Scott Towers) saxofone och sång, Tony Chang (Toby Laing), trumpet och sång, Kuki Blaze (Iain Gordon), keyboards, Hopepa (Joe Lindsay), trombone, tuba och munspel samt sång, och Ned Ngatae (ManRaro), gitarr, samt allestädes medresande gästen MC Slave (Mark Williams – kan varandra innan- och utantill. Musiken vibrerar i sin egen loop, där bandmedlemmarna kan luta sig tillbaka i trygg försäkring om att svänget finns där. Precis som underhållningen.

Hopepa är gruppens centralfigur med sin färgstarka overall, som senare kläs av för enbart linne, glittriga kallingar och dito skor. Med trombon och tuba är det kanske inte den mest givna rollen. Men han sliter för sin plats i centrum, låter inte sin väldiga kroppshydda vila en sekund. Scenpersonal har oroligt ett välfyllt glas vatten redo att räcka över. För för Hopepa är publiken hans fokus, även en så het kväll som i Stagebox.

Han delar på rollen som en av tre blåsare, som musikaliskt får stort utrymme. Deras blåsriff håller musiken samman med rytmerna och basgångarna, som är förinspelat och som – vad jag förstår – DJ Fitchie ansvarar för. Joe Dukie står för sången med drag av Bill Withers, lätt tillbakalutad, rytmiskt elegant och utan excesser. Han litar på sitt omfång. Spränger inga gränser. Tillsammans med Ned Ngate skapas en funkighet av de bådas gitarrspel, som adderar rytmer till musiken.

Det handlar alltså om musik som ständigt är i rörelse. Men som också hindras av konformitet. Låtarna löper in och ut, hakar tag i varandra och blir en helhet utan större nyanser och skillnader i tempo. På gott och ont.

Musikerna är stabila. Vare sig mer eller mindre. I detta Fat Freddy’s Drops sammanhang funkar det oftast, men det begränsande kunnandet på sina respektive instrument avslöjas obarmhärtigt när det är dags för soloutflykter. Tony Changs stötvisa trumpetande utan någon större melodi imponerar inte på mig. Lika lite som Chopper Reeds lättjefulla soloutflykter.

Men samtidigt; Fat Freddy’s Drop är så mycket mer. Sammanlänkade i sitt skapade lever dessa äldre gentlemäns musik på scen som ett levande väsen. Musiken får via DJ Fitchie ett eget, ständigt uppdaterat sound och låtarna prövas i remixer live. Speciellt. Precis som det faktum att keyboardisten Kuki Blaze är roande lik Pettson, men utan Findus.