Svindlande tio år av sorg

Jag blev uppringd tidigt på morgonen 29 juni 2013.

Pappas liv var i sinande.Hans varma hjärta ville inte längre vara i takt med tiden eller livet. Det beskedet fick jag i en skrubb på onkologen av en läkare på Sahlgrenska 7 mars, då pappa dagen innan ensam gått över Heden från sitt hem vid Gamla Ullevi för att han inte tyckte att hjärtat riktigt kändes ok. Hans mål var den vårdcentral på Avenyn, som han var listad för. Det tog sin modiga tid att ta sig den knappa kilometer dit. Många pauser på bänkarna som kantar cykel- och gångbanan som skär som ett snitt genom Heden och förbinder Bohusgatan med Vasagatan. Väl där konstaterades det snabbt att han behövd akut vård, de ringde mig, som satt på jobbet och jag skyndade mig till Sahlgrenska akut, dit han färdats med ambulans.

Som alla vet tog det sin modiga tid på akuten, men han blev inskriven och hamnade på avdelning. Det var alltså där jag fick beskedet.

”Din far lider av hjärtsvikt. Det är inget vi på grund av ålder kan operera. Till det är han för svag. Tyvärr. Hans hjärta kommer inte orka mycket mer.”

Vi hamnade i en skubb på grund av att läkaren inte hade ett eget rum på avdelningen. Där fick jag ett besked som var svårt att ta in. Pappa skulle dö inom en snar framtid. Men starka pappa. Han som funnits för mig hela livet. Han som varit upphovet till min skapelse. Han som levt ett så spännande liv; svensk mästare i modellflyg, idrottsman, golfspelaren, journalist, konstnär, umgängesmannen, familjefar, älskad make, kär far, hobbysnickare av rang, han som skötte trädgårdar och båtar som ett proffs.

Han kom aldrig mera hem. Från någon vecka på Sahlgrenskas eftervård, hamnade han på Högsbo för att hastigt transporteras till Krokslätts äldreboende för vård i väntan på ännu, mer permanent placering. Jag jagade mellan jobb, barn, min älskade Z och pappa. Allt skulle hinnas med. Mina besök var i princip dagliga, förutom när Kai Martin & Stick! återförenades och gjorde en spelning i Stockholm 6 april och under Z:s och min bröllopsresa Berlin–Paris–London vid skiftet april/maj.

Bara några veckor innan han lämnade hemmet hade vi tagit med honom till svenska mässan där hans yngsta barn, min son, ställde ut tillsammans med andra gymnasieelever. Han älskade liv och rörelse, satt på en stol och tittade på människor, de unga som hade ett helt liv framför sig. Förhoppningsvis. Hans kinder var rosiga. Vi kunde inget ana.

Skillnaden. Pappa på Svenska mässan i februari och i början på mars en början på den sjukhusvistelse som gjorde att han aldrig mer kom hem. Foto: KAI MARTIN

I slutet av maj tog sonen studenten och efter firandet på skolgården for vi till hemmet där pappa låg. Han var ju inte i skick att komma till några festligheter, så vi kom dit för en kort stund. Trots att han var medtagen var det inget fel på hörsel, syn eller hjärna. Han hörde och såg allt. Registrerade salgrannens, en före detta OS-seglare, förehavande, som besöket som fick pappa att småle då hustrun och älskarinnan, ovetandes om varandra, träffades under samma besökstid.

Jag tog ett kort på pappa och sonen, som jag ska bespara er. Under knappt tre månader hade pappa förlorat i vikt i rasande takt. På bilden, något jag registrerade först långt efteråt, kommit att se ut som någon som räddats av de Vita bussarna.

Jag vet, det är en del av livet. Även det som sakta släcker en. Men jag vill inte minnas pappa så.

Så blev han i början av juni placerad på Örgrytehemmet, där mamma sin sista tid i livet fick god omvårdnad i en praktisk lägenhet. Han kände personalen och en av dem hade dragit i trådar för att få dit pappa. Han hade ju besökt dem ständigt under mamma boende där och var som en hustomte. Nu skulle han få vård och omhändertagande.

Det gick några veckor. Vi hade från start i familjen ordnat med tavlor, möbler och tv, så han kunde titta på sin älskade golf. Men han blev stadigt sämre.

Så kom det där samtalet en tidig morgon 29 juni. Signaler som väckte mig. En röst förklarade. Beklagande. Pappa hade gått bort. Han som hade en nyfikenhet på att bli hundra, men som insåg att det kanske skulle vara rimligare att slå ”morsan”, min farmor som han bli 92 år, avled 88 år gammal, en och en halv månad innan han skulle ha blivit 89.

Han fick frid. Kanske fick han också äntligen träffa mamma, som han hade saknat så efter hennes frånfälle 6 januari 2011.

När vi i familjen kom för att ta farväl hade personalen gjord honom iordning. En bukett rosor över hans bröst, till ”trädgårdsmästaren, hans händer i lätt förening. Munnen öppen, som vore han i sömn. Men inga andetag.

Märkligt, kanske. Men de minnesbilder jag har av honom är inte de sista som togs. Inte heller från de åren dessförinnan då han vari flitig gäst hos oss eller min syster, eller med de unga vuxna barnbarnen hemma hos honom eller på lokal.

Nej, när jag nu, tio år efter hans död, tänker på honom är det när han var i sin krafts dagar och kanske då framför allt det sena 60-talet. Med snipan på Kungsbackafjorden med bar överkropp, med vänner, iklädd den fantastiska tröjan från Färöarna (hur fick han den…). En man som mådde bra, vars hjärta slog stark och varmt, som fanns för sin familj och sina vänner. En kärleksfull man. Så saknad.