Konsert
KING CRIMSON
!!
Falconer salen, Köpenhamn, 23 september
Publik: Utsåld, andra konsert 24 september
Bäst: ”Starless” är fullständig musikalisk magi
Sämst: I all perfektion missar King Crimson kommunikationen med publiken.
Fråga: ”21st century schizoid man” måste var århundradets märkligaste allsång…
Robert Fripp är en gitarristikon, en kontrollfreak och en rockmaestro som inte står Herbert von Karajan efter ifråga om jakt på musikalisk perfektion.
När jag återförenas med King Crimson är det efter ett långt uppehåll, det medges. Under gymnasietiden var bandet ett soundtrack till en sturm und drangtid, som krävde starka utryck. I denna ytterst progressiva orkester fann jag stöd, tröst och fascination.
Jag släppte greppet delvis på grund av nya upptäckter, men också när bandet gick in i eran med Adrian Belew som gitarrist och musikalisk utmanare i bandet gentemot Robert Fripp. Den musiken, som förenade Talking Heads och dess utflykter i afrikansk musik blev aldrig min kopp te, om jag än var fascinerad.
Så när nu bandet är på turné med en stark sättning är fokus just på de tidiga materialet.
Med Mel Collins trakterande diverse saxofoner och flöjt, Tony Levin på basar, Jakko Jakzsyk, sång, gitarr och flöjt, samt de tre (!) slagverkarna Jeremy Stacey, Pat Mastelotto (som även spelar keyboard) och Gavin Harrison har Robert Fripp samlat musiker som kan utmana King Crimsons komplexa musik.
Fanatikerna blir inte förvånade, men däremot förtjusta. Detta är en uppvisning, en konsert som är så disciplinerad och pretentiös att det är bara att beundra.
De tre slagverkarna är svartklädda, placerade längst fram och de är också de som inleder konsertens första hälft. En uppvisning i samspel och taptokonster bjuds innan publiken har hunnit sätta sig och innan salongen är fullständigt släckt.
Att detta är en fingervisning om att publiken bör vara i tid och lika disciplinerad som musikerna på scen anas med full kraft då andra set inleds på samma vis.
Skyltar, som med emfas påannonserar att all fotografering, filmning och ljudupptagning är förbjuden, är placerade vid scenkanten innan konserten. Blir man påkommen med detta riskerar man att slängas ut.
Välkommen till King Crimson 2016!
Mel Collins, Tony Levin, Jakko Jakzsyk och maestro Fripp är klädda i kostymer alternativt utan kavaj men med väst, vita skjortor och slips. Strikt och med en uppsyn som från sovjetrådet 1974.
Maestro Fripp tillåter fotografering. Foto: KAI MARTIN
På håll ser de ut som bankirer och ja, nog aktar de sina medel. Musiken är hållen i strama tyglar, lite faller ur ramen och perfektionen är utmejslad in i minsta detalj. De har ränta på synkoper, räknar hem polyrytmer och haussar taktändringar.
Men så krävs det också alltså tre slagverkare för att hantera det arbete som en gång Bill Bruford skött som ensam batterist.
Jag har två undringar som kommer farande under den nära tre och halvtimme långa konserten (inklusive paus):
Hur hittade Robert Fripp till den här musiken, sprungen ur efterkrigstiden och swinging London som måttstock…? Det är ju en fascinerande mix av jazz à la Miles Davies kring ”Bitches brew”, klassisk musik (Béla Bartók, Sjostakovitj, Stravinskij…) och Moody Blues svepande mellotronskyar.
Hur svårt kan det vara att bjuda in publiken?
För här sitter jag och förstår varför punken drabbade mig med sådan kraft; närheten, okynnet, lekfullheten, leendet med allvaret, där det enkla sattes utan gräns.
Det här är dess fullständiga motsats, med en orkester som distanserar sig från publiken, som höjer upp sitt trakterande och kompositioner på en piedestal.
Kanske är det därför som jag alltför sällan njuter av excesserna. Ja, jag kan beundra musiken, rent intellektuellt förstå svårigheten med att spela den, att hitta nya arrangemang till den mer än 40 år gamla musiken. Snyggt och värd applåderna.
Men jag berörs alltför sällan.
Och visst är det inget som slår liveversionen av ”Larks’ tounges in aspic” från ”USA” 1975…
kaimartinblog 
Märklig krönika, lite som när jag försökte spela KC för min kära mor, hon menade att det inte var musik, vilket upphöjde henne till domare 😉
Och snälla Kaimartin, lika lite som min mamma hade tolkningsföreträde för vad som var musik, äger du inte tolkningsföreträde över vad som är en punkkonsert. Det var helt enkelt en konsert med KC och där satt du och fotograferade…. En enkel lösning hade varit att du stannat hemma istället 😉 Då hade vi som inte fotograferade fått höra Heroes även på fredagen.
GillaGilla
Hej Björn! En märklig kommentar till min recension av King Crimson. Kanske läste du den illa, så gör då det igen. I min blogg har jag dessutom just tolkningsföreträde, annars är det ju ingen poäng med vad jag tycker. Och nej, jag satt inte och fotograferade frekvent. Som du kanske noterade av bilderna, om du var där och var intresserad, så skedde det i slutet av konserten. Och nej, mitt fotograferande påverkade inte Fripps beslut om att inte spela Heroes. Det är väl enfaldigt att påstå. Men det står dig fritt, precis som det står mig fritt att tycka det jag tycker om King Crimsons konsert. Och, om nu bandet var så noga med att inte bli störda under konserten, varför var det då inte ölförbud…? Det springet skapade väsentligt mycket större irritation än någonsin försök från några att ta bilder. Vad du har för relation till mamma får stå för dig. Blanda inte in henne i detta. Har jag någonstans skrivit att King Crimsons musik inte är musik…? Tror inte det. Tvärt om har jag en relation till bandets musik, vilket jag också skrev. Men den här konserten föll mig inte i smaken, framför allt för den distans bandet skapade till sin publik, enligt min mening. Det är det jag skriver och förklarar. Slutligen, om du vill skriva mitt namn, stava rätt och hitta inte på.
GillaGilla
Det står dig naturligtvis fritt att tycka vad du vill om Fripps fotoförbud. Men jag ser det som en överenskommelse mellan mig som publik och bandet.
Det var klart från början att det var otillåtet att fotografera. Det stod i annonserna innan. Man behöver inte gå på konserten om ens behov av att få fotografera är så stort.
Man behöver inte förstå eller gilla Fripps motivering. Jag tycker också att ölandet var störande men det hör inte hit. Men det är ett dåligt argument för att få göra vad man vill.
För mig är det respektlöst, både mot musikerna och vi andra i publiken att fotograferar men även att dricka öl. Jag gjorde dock ingadera, jag blir bara kissenödig av öl.
Kommunikation, ja. Jag kan tycka om musiker som bjuder in, men jag uppskattar också en konsert där ingen är frontfigur, där bara musiken får stå för sig själv.
Frågan är om det inte är många i publiken som också vill bli bekräftade. Inget ont om punk, det finns mycket gott i den, men det är något helt annat.
Vidare om kommunikation: skyltarna du fotoraferade = kommunikation. Jag tror det var dig jag såg typ 3-4 rader framför mig.
Alltså nånstans rad 17 eller 18. Plats kanske 13-14-15. Efter ha studerat bilder på dig utan hatt,
så slår det mig att du påminner mycket om den man som fortsatte fotografera efter mycket påtryckningsförsök från vakt.
Han lyste först på mannen men fick sedan gå över till att peta honom i nacken. Då först vred sig fotografen om och såg irriterad, möjligtvis kränkt ut.
Då tittade jag extra noggrant, inte för att jag troddde det var någon som jag kände, men jag blev arg och ville kommunicerade det på något sätt.
(Dessutom började mannen till höger om den först nämde, möjligtvis du, också att fotografera.) Och nu till frågan: Var det du på bänk ca 17 eller 18,lite vänster om mitten?
Väldigt likt dig, om inte annat.
I övrigt delade vi en del av upplevelsen bl.a. Starless. Men trummisarna gjorde inte Brufords jobb, de var där för att göra något annat.
Men det uppskattas att det skrivs om olika upplevelser från de olika konserterna av Crimson.
Med vänliga hälsningar
GillaGilla
Hej, Leif. Tack för ditt inlägg. Nej, jag satt inte där, Så du är helt fel ute. Jag satt på bänk 29. Av de tre publicerade bilderna är en från innan konserten, en i sista låten samt en efter. Jag höll mig alltså i stor sett till spelreglerna, även om jag inte gillade dem. Den överenskommelse du talar om var ett dekret, det är något helt annat. Och ingick det i detta att Fripp fick fotografera publiken…?
Slutligen, jag begriper också att de tre slagverkarna fyllde en annan funktion än Brufords.
GillaGilla
Snälla Kai Martin! Min mamma har inget med ditt beslut att fotografera under en konsert där bandet bett publiken att inte göra det. Det var en liknelse. I din krönika berör du bandets önskan om att inte fotografera under konserten och du liknar denna önskan om kontroll med din fascination för punken.
Naturligtvis var det inte bara ditt fotograferande som gjorde att KC kortade extranumren. Det var fler som fotograferade, men ditt fotande bidrog till de förkortade extranumren. I din krönika hävdar du din rätt att fotografera på ett liknande sätt som min mamma hävdade sin rätt att avgöra vad som var musik. Det är sambandet.
Jag ogillar att använda nedsättande ord om personliga egenskaper, men eftersom du benämner mig som enfaldig, måste jag faktiskt påstå att du är enfaldig som inte inser att KC kortade sina extranummer pga allt fotograferande under fredagskvällen.
Konserten på lördagen var bättre, inget fotograferande och fler extranummer.
Varför var det så viktigt för dig att fotografera?
Vänliga hälsningar
Björn
GillaGilla
Snälla…? Hmmm. Du fortsätter att göras jämförelser med din mamma och mig och det kan jag garantera, att det är jag inte och jag kommer heller inte stå till svars för dina barndomstrauman. Håll det inom familjen. Tack. Jag kallar dig inte enfaldig, rätt citerat ”Det är väl enfaldigt att påstå.” handlar det om ditt påstående som alltså är enfaldigt. Du försöker få mig att bli syndabock, något jag dessvärre inte tänker ta. En bild togs innan konserten, en efter, och en i sista låten. Jag är helt övertygad om att jag, på rad 29 inte påverkade bandets/Fripps beslut att inte spela Heroes.
GillaGilla
Snälla Kai Martin, bara för tydlighets skull, jag jämför inte dig med min mamma. Jag jämför ditt sätt att resonera med hennes sätt att resonera.
Och om det inte är en personlig egenskap hos mig att resonera enfaldigt så förstår jag faktiskt inte hur du använder språket. Men nu släpper jag detta. Du var en av dem som fotograferade, vilket bandet reagerade på genom att korta extranumren. Att du inte förstår att det påverkade resten av publiken, kan jag inte göra så mycket åt.
Lev väl
Björn
PS Jag ser att du fått en kommentar till om ditt fotograferande. Håller med om det mesta i det inlägget 😉
GillaGilla
Att resonera enfaldigt betyder inte att du i sak är enfaldig. Det är en väsentlig skillnad. Lev väl och hälsa mamma.
GillaGilla
Kai Martin. Jag kan inte hålla mig 🙂 Har jag i sak rätt men resonerar enfaldigt?
Skall framföra din hälsning till salig mor när tillfälle ges 😉
Kõss
GillaGilla
Nej, du har inte rätt i sak. Det vore enfaldigt att påstå det.
GillaGilla
När jag går på en konsert så är det för att lyssna på musiken. Jag har aldrig fattat att folk måste hålla på med andra saker samtidigt – fotografera, spela in, prata (rättare sagt skrika), äta, dricka öl, facebokka, etc. Tvärtom störs min musikupplevelse kraftigt av alla människor som håller på med sådana saker. Särskilt störande blir det när det krävs lite extra för att ta sig in i musiken. Mitt råd är att om man inte klarar av att bara lyssna på musiken under den korta stund som konserten pågår, så kan man stanna hemma och titta på tv eller youtube i stället. Där kan man äta smörgåsar och kanske till och med ha en annan film eller skiva på i bakgrunden samtidigt, facebokka och kanske tjatta med en kompis. Och fotografera så mycket man vill.
GillaGilla