Den 2 augusti 2015 satt jag på Gyllene Prag med en öl, kanske två. Pratade med Håkan Hellström om Göteborgs musik, punken och när jag berättade att två av Liket Levers medlemmar satt något bord bort, blev ögonen klotrunda, nyfikna som hos ett barn.

Vi var naturligtvis där för att hylla Freddie Wadling, som fyllde 64 år, och hans musikaliske broder, Blue for Two-kollegan, Henryk Lipp, som fyllde 60 jämnt.

Freddie Wadling var sitt sedvanliga, jovialiska jag. Omgiven av vänner trivdes han, skrockade, kom med små kommentarer…

Jazzhuset, 14 november 2015.  Efter invigningen av Stadsmuseets utställning av musiklivet i Göteborg var det dit vi gick.

Tillsammans med mängder med musiker hade Freddie Wadling och jag blivit museiföremål. Ett skäl så gott som något att skratta åt. Vi gjorde det, Freddie Wadling och jag, när vi träffades på klubben där så mycket hänt, där så mycket musik har spelats.

Vi, musikbröder sedan 1978, formade och fostrade och utvecklade av punken, som gav oss energi, mod och möjligheter.

Han berättade att han höll på med en ny skiva tillsammans med Sebastian Öberg, Fläskkvartettens cellist, att Amanda Werne skulle vara med, att Håkan Hellström skulle sjunga…

Kroppen plågade Freddie Wadling. Hade gjort så länge och envetet. Men han var van med smärtan, den fysiska, den själsliga. Inget kunde släcka inspirationen, fliten från pennan eller penseln, orden som skulle skrivas, eller sånger som skulle sjungas.

Så… 2 augusti 2016.

Freddie Wadlings 65-års dag blir också den dagen han begravs. Två månader efter att han hastigt, men kanske inte så överraskande avlidit.

Vasa kyrkan var platsen där han vigdes med Bella, hans livskamrat, hon som stod honom nära, som var det viktiga stödet och motståndet, hon som backade när andra vacklade, som vägledde de gånger han irrade, som stolt lyste när han, om och om igen presterade, sjöng som ingen annan, agerade som bara han, tecknade, målade, berättade, skämtade.

Freddie Wadlings sista framträdande. Foto: KAI MARTIN

Där, i den kyrkan hölls gudstjänsten till hans ära och minne.

Det blev en praktfull manifestation, välregisserad, underhållande och gripande.

Inledande, massiva och sköna ”The body breakup” med Anna von Hausswolff på kyrkans orgel och enastående stark och skör sång, klar och hel. Officienten Bengt Inghammars fasta hand som ledde ceremonin genom sorgen, saknaden och minnena, kantat av musik, ord, bilder och musik, allt dekorerat av blommor och kärlek.

Freddie Wadling sjunger ”Ensam på havet” från sitt senaste (sista?) album, vi sjunger med Frälsningsarméns musikkår ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, Freddie Wadlings paradnummer på ”En salig samling” (1999), så starkt och ursinnigt skönt att kyrkans valv darrar till av vördnad. Den psalm som jag vågar påstå blev dörröppnaren till den stora offentligheten för denne känslige sångare.

Stina Ekblad läser ”Var är den vän som överallt jag söker”, Johan Olof Wallins psalm, som hon fick Freddie Wadling att läsa in till en diktantologi. Orden faller, orden ekar, allt i fullständig respekt och vördnad.

Hans eget önskemål av musik till sin egen begravning hörsammas delvis när Philip Glass ”Window of appearances” ljuder från en cd. Överlåtelse och bön, den som vi känner som ”Fader vår”, mumlande från kyrkbänkarna som om ingen vill, men alla gör. Respekt och vördnad. Åter.

Den märkliga psalmen ”Min själ, dig gläd” trevar fram, haltande och skev. Så skrider vi i sakta mak genom kyrkgångarna för att ta ett sista farväl under Bachs ”Goldbergvariationerna”. Blommorna svämmar över kistan, plockas bort och nya läggs dit. Raden av sörjande sinar inte, många bär sina minnen av Freddie Wadling och som Jesus som lät barnen komma till sig bjöd han också in alla oavsett härkomst eller bakgrund; han var generös. Vi kommer halta och lytta, vi kommer unga och gamla, vi kommer blinda och döva, vi kommer långa och korta, tjocka och smala, ljushylta och mörka, skäggiga och renrakade; vi kommer med sorg och respekt och vördnad.

På vägen in i kyrkan ser jag människor jag inte sett på 35 år. Flickorna från Roxy café, det ljusskygga nattöppna kaféet som bjöd på videor till chokladbollen och Colan åren innan MTV. De tuffa punkarna från Kålltorp, konstnärerna, kreatörerna och narrarna kring Freddie Wadlings hov i Haga, vi – tre medlemmar från Kai Martin & Stick! – och fanzineredaktören och hans redaktion, punkpoeten, punkare från förr, punkare från nu, Weeping-Magnus, Blue for Two-Henryk, skivbolagsfolk, musikerkollegor, hangarounderna, vännerna, de nya, de gamla, haschrökarna, speedkillarna, släkten, hustrun, hennes barn och barnbarn…

Prästen har bett om att eventuella ord inte ska hållas vid kistan utan vid minnesstunden vid Foajébaren på Stadsteatern.

Det hörsammas, men sista trion vid kistan bryter. Lena Junoff, sångerska eller primadonnan av Hisingen av legendariskt snitt i Göteborgs musikvärld, säger några ord och sjunger sedan à capella ”Over the rainbow”, en tyst, försiktig allsång hörs i detta som kom att bli en av Freddie Wadlings paradnummer. Jag ser Bengt Inghammar rycka lite för att hindra henne, men stillar sig klokt och överraskningarna är inte över…

Ett sista möte. Foto: KAI MARTIN

När han ska förklara processionen ut ur kyrkan hörs Freddies röst. Hur han berättar, förklarar hur han är. Ett utdrag från hans sommarprogram 2011. Skratten kommer, värmen, regnet utanför håller andan, solen skiner genom kyrkfönstren.

Så ut ur kyrkan med ”Walk”, låten med Fläskkvartetten, där Freddie Wadling sjunger ”Love, peace, happiness, eternity…”. En förlängd version av slagverkaren Johan Söderberg, där sluttakten tungt markeras med processionen ut ur kyrkan.

Utanför samlas vi under hotande regn. Tyst samtalande. Kramar och leenden.

Journalister och fotografer flockas, ställer frågor, söker svar.

Vi är ett stort sällskap som går mot Stadsteatern. Lite tilltugg, öl, vin… Tal, skratt, minnen och uppknutna knopar från hårt knutna sorgeband. Många vänner från kretsen kring Freddie Wadlings hov. Vi som fortfarande andas. Men kungen själv var inte där. Han röst har tystnat, men lever ändå. Den som kom ur en själ som en bottenlös sjö, med en resonans från lek och intuition, känsla och innerlighet, från smärta och kärlek…